Det finns inget ont att säga om Melania Trump

Trumps goda sida Sluta jaga presidenthustruar, de är inte folkvalda och har inget att stå till svars för.
Trumps goda sida Sluta jaga presidenthustruar, de är inte folkvalda och har inget att stå till svars för.Foto: Mark Tenally / TT
KOLUMNISTER

SEVNICA. Finns det inget gott att säga om Donald Trump?

Jag sög på frågan – medan jag med en bit smaskig Melania-torte (valnötsbotten, vit chokladmousse toppad med chokladspån och guldströssel) smög omkring i borgen­ från 1200-talet på en hög klippa i Sevnica i det granna, välmående­ Slovenien. 

Jo, svarade jag mig, presidenthust­run Trump. Hon är, om inte god, så ingen man kan säga något illa om.

Och jag tillade: Sluta att jaga presidenthustrur. De är inte folkvalda. De har inget­ att stå till svars för.


Sevnica är den prudentliga by i Slovenien där den nu så omskrivna smärta, vackra, 46-åriga Askungestjärnan Melania Trump växte upp. Den ligger i en alpdal där den breda floden Sava rinner fram innan den förenar sig med Donau.

Trots att Sevnica varit en bit av det gråtrista gamla Jugoslavien är det en blomsterpyntad träsnidaridyll. Den ser ut som tagen från Tyrolen. De 4 900 invånarna är av samma sort: rejäla. Det krävs ett starkt ego för att, som Melania gjorde, bryta upp och visa sin livskraft genom att ”besegra” Manhattan.

Och därigenom placera Sevnica – en storgata, tre rondeller, ett Lidl och inget mer – på kartan. 

Nåja, placera och placera. Den slovenska byn är inget stort utflyktsmål. Den är inget Mount Everest eller Mekka. Jag fick tillfälle att intervjua bypolisen, konstapel Peti, när han gripit mig för fortkörning (71 km/tim) och skakat av mig böter (€ 125). Han sa (gratis): 

– Vi har inte sett röken av en enda turist­ som kommit hit för Melanias skull. Bull­shit!

Detta hindrar inte att mrs Trump avsätter spår i ortens näringsliv. I borgens souvenirbutik säljer Annemarie Coletto vin, salami och skönhetsprodukter som associerar till ortens utvandrade skönhetsdrottning. Men det sker med försiktighet. Melania Trump har nämligen anlitat en advokat som stämmer den som använder hennes namn eller bild.

Därför bär alla produkter artistnamnet First Lady.

På ett kafé erbjuds gästernas en First Lady-paj med ett ”M” spritsat på skorpan. Ortens toffelfabrik har designat silverglittrande First Lady-tofflor med vit tofs. Pizzerian Rondo erbjuder presidentburgare med en amerikansk flagga på. Och uppe i borgen bakar Maga sin Melania-tårta.

Jag träffar några av byns inavlade män – många av dem har inte bara morotsfärgat hår utan också konstiga skägg. Och jag tror mig kunna säga att utseendemässigt har Melania inte bytt ner sig. 

En tidigare pojkvän intervjuas av internationella tv-bolag. Melanias pappas vitmenade villa (ja, naturligtvis kallas den i folkmun Vita huset) fotograferas ur alla vinklar. 

Det finns inget ondskefullt i vår nyfikenhet. Men den är fånig. Och – viktigaste konstaterandet – vi har inte rätt att ställa krav på att få veta.

Presidenthustrur och statsministerfruar är nämligen till skillnad från drottningar och kronprinsessor inte avlönade offentliga personer. Det är därför jag skulle behöva googla om jag ville veta vad statsminister Löfvens hustru heter. Jag klarar heller inte av att på rak arm säga vad Frankrikes nyvalde president Macrons så omtalade hustru heter. Nyfikenheten på paret knyts till det faktum att han är 39 år gammal och hon 63. Vi fascineras av att hon som 40-årig lärarinna förförde honom som 16-årig elev.

Men vi har ingen rätt till hemligheter. Dock är det från fransk politisk historia känt att det ansågs suspekt om kungen inte höll sig med älskarinnor, ty då misstänkte rådgivarna att hans hustru utövade ett otillbörligt stort inflytande över hans regeringshandlingar.

Presidenthustrur i Frankrike håller därför av hävd låg profil. Det är älskarinnorna som observeras.  

Presidenthustrur i Amerika har de senaste åren var en sorts ”folkets egendom”. Det började med Jackie Kennedy som i klädsel, uppträdande, franska matvanor och inredningssmak blev en stil-ikon. Det sammanföll med kvinnotidningarnas blomstringstid.

Men en amerikansk presidenthustru har ingen offentlig roll annat än att vara värdinna vid statsbanketter och finnas vid sin makes sida under dennes utlandsresor.

De är obetalda, men har en stab av skattebetalda assistenter för att sköta det praktiska. Jackie Kennedy var värst; hon hade 40. Michelle Obama fordrade 24.

Melania Trump, däremot, som ju mesta tiden inte ens bor i Vita huset utan i New York, har bara 10.

Sällan blir de beständigt stora. Eleanor Roosevelt är undantaget När hennes make blivit förlamad tog hon en aktivare roll inom politiken. Hon talade ofta i hans ställe vid politiska möten och höll regelbundet presskonferenser. Hon inspekterade kolgruvor och militärförläggningar. Efter sin makes död utnämndes hon till ordförande för FN:s organ för mänskliga rättigheter.

Hillary Clinton använde sin makes presidentpost för att lägga grunden för en egen politisk karriär.

Men för att komma på namnen på de andra presidenthustrurna måste vi lägga våra pannor i djupa veck. Fru Ford – Betty hette hon, va? – för att hon var alkoholist. Fru Reagan – alldeles bestämt kallad Nancy – för att hon var en riktig moviestar. Men fru Bush d y som var bibliotekarie – minns vi namnet? Likadant med fru Carter, bondhustru från Georgia.

Melania är fortfarande ett oskrivet blad. Ska hon följa countrysångerskan Tammy Wynettes livsvisdom: ”Stand by your man”?


Jag läser nu...

… alldeles för sent förra sommarens GW-succé ”Kan man dö två gånger”. Denna roman om ett brott är sannolikt kriminologen Perssons bästa någonsin, fylld av humor och Perssons specialitet, ett dialogskifte följt av till exempel kommissarie Bäckströms tysta cyniska tanke. Detaljerna från utredningen skänker tillfredställelsen av insidekunskaper. 


Idrotten breder ut sig...

… konstaterade jag under några Stockholmsdagar i veckan. Först var hela stan lamslagen av Stockholm maraton, sedan ockuperades Gärdet och blev en galoppbana. Som om Stadion och Täby galopp inte räcker till. Men jag är inte förtörnad förrän den dag VM i motocross går i Humlegården.


Jag hade fel...

… när jag i min förra kolumn berättade om en tågresa genom Klippiga bergen sommaren 1972. Jag kallade tåget California Zephyr. Dumt, påpekar en läsare­, tillika tågnörd­.
Tåget med det namnet­ slutade att gå 1970. Och det drevs inte med ånga, som jag sa, utan av ett diesellok. Jag får intrycket­ att jag har världens kunnigaste­ läsare och jag tackar dem för korrigeringarna.