Vi har alltid hittat sätt att leva sida vid sida med varandra

Mosul har aldrig kvalat in som en vacker stad – än mindre nu efter IS framfart. Men det kommer bli bättre.
Foto: AHMAD GHARABLI
Mosul har aldrig kvalat in som en vacker stad – än mindre nu efter IS framfart. Men det kommer bli bättre.
KOLUMNISTER

MOSUL. Måste vi vara så taskiga mot varandra?

Jag frågade mig, när jag bett min taxichaufför att köra ner mot Tigris, mot medinan, marknaden. På andra sidan, den västra, av den breda floden ligger Mosuls Gamla stan, där slutstriden om miljonstaden rasar. Jag avråddes från att gå ner till stranden. Du kan träffas av förlupna kulor.

Redan före kriget var Mosul en av världens fulaste städer. Tre år av IS-ockupation samt sju månader av fullskaligt befrielsekrig har gjort den ännu fulare.

Ändå kändes det angenämt att efter en tio mil på fyra timmar lång bilfärd ner från det välmående och fredliga Erbil, kurdernas huvudstad, slå sig ner på en baststol framför ett plåtbord och en grillglöd.

Den namnlösa trottoarserveringen var en överraskning i en stadsdel, den östra flodstranden, där två fastigheter av tre ligger i ruiner. De ser ut som ruttnande tänder. Det är en värld av lera, vattenpölar och sopor men där vårvindarna blåst bort likstanken.

Immanuel Fahds sylta var ett tecken på att Livet återvänder.

Men till vad?

Jag beställde en Shish Tawouk, ett kycklingspett, ett glas färskpressad apelsin, en kopp sött te och tittade mig om. Ja, barn gick till skolan. Grönsaker såldes i spontant uppkomna gatustånd under en skog av färgglada parasoller. Det såldes till och med blommor. Vem vill ha blommor, när människor inte har ett hem att ställa vasen i? Men Mosul börjar byggas upp. Stålskeletten av utbombade fabriker rivs. På huvudvägen hade vi besvär med att passera en hjord om 800 får; två herdar drev fåren in i stan för att halal-slaktas.

Min bordsgranne, en Dr Saad sa: ”Alla motsättningar finns kvar. Den irakiska armén som nu befriar oss från IS är shia. De flesta av oss i stan är sunni. Förstår du? Det finns assyrier och kristna och jezider och kurder och turkmener och allt vad vi är.”

Jag tänkte: Många – och då glömmer den gode doktorn ändå nestorianer, syrianer och kaldéer.

Jag antog, att han ville, att jag skulle förstå, att det är hopplöst. Men det är det inte. Historien i bygden – det gamla Mesopotamien för 5 000 år sedan (ruinerna efter den historiska staden Nineve ligger inom Mosuls stadsområde) – är ett sammelsurium av etniska grupper, religioner och sekter. Tillhörigheten springer ibland ur blodsband, ibland ur trosuppfattning. Forskare har till och med ett särskilt ord för detta: etnoreligiöst.

Det har i huvudsak gått bra. Men det klarade inte att halshuggande barbarer, IS, tog över Iraks näst största stad, Tigris bördiga floddal och obrukbara ökenvidder och skapade Kalifatet Irak-Syrien-Levanten.

Det slumpade sig att jag som reselitteratur på min Mosul-utflykt hade krigskorrespondenten Martha Gellhorns reportage från spanska inbördeskriget 1937 till Panamainvasionen 1990, ”The Face of War”. Gellhorn var gift med Ernest Hemingway och skrev som han (fast ännu bättre).

På min baststol och med kycklingspettet framför mig läste jag ett kapitel om de allierades offensiv genom Italien september 1944. Den Åttonde armén hade fajtat sig upp från al-Alamein i Nordafrika:

”Alla dessa män, av alla raser och nationaliteter, kände att nu var det sista knycket och efter detta skulle de kunna resa hem. En dag reser de hem till Polen och Kanada och Sydafrika och Indien och Nya Zeeland och England och Skottland och Irland, ty det finns alla dessa nationaliteter i denna armé och du måste klara att tala många indiska dialekter och fransk-kanadensiska och polska och du måste kunna tala vad som talas av Basutolands negrer liksom varje tillgänglig accent på engelska för att bli korrekt förstådd i Åttonde armén. Vad som är så komiskt och häpnadsväckande och underbart är hur detta mänsklighetens väldiga sammelsurium kommer överens. Den långa vandring de gjort tillsammans och öknens sandstormar och den italienska vinterns sörja och faran och döden och de ensliga åren har gjort dem till mycket goda grannar.”

Från Mesopotamien år 4 000 f. Kr till andra världskriget för 70 år sedan hade vi samma erfarenhet: Vi kan leva tillsammans. Vi kan vara hyggliga mot varandra.

Så har det gått till i Medelhavets stora kosmopolitiska städer, Konstantinopel, Smyrna, Beirut, Alexandria, Kartago, Marseilles och flera.

Livsstilen för araber och judar, greker, armenier och fransmän var: Vi lever sida vid sida. Vi kan blanda oss med varandra. Men vi behöver det inte. Ni har en helgdag. Vi har en annan. Ni har en sorts mössa. Vi en annan. Live and let live.

De levde i parallellsamhällen – de som så fördöms i dagens Sverige – utan krav på integration. Så var det i Irak även under Saddam Husseins långa tyranni.

Kommer nu läkningsprocessen av sig själv, när strax IS jagats ur stan?

Sannolikt. Så har det varit – frånsett ett antal krig och många pogromer – sedan Kung Nebukadnessars dagar.


Jag läser just nu

… ”Vänsterdocenten”, filosofen och vänsteraktivisten Torbjörn Tännsjös självbiografi. Den är anmärkningsvärt knyckigt skriven men mycket intressant, när han skildrar professorernas mobbningskultur på filosofiska fakulteten vid Stockholms universitet och framväxten av 68-rörelsen och dess inbördeskrig mellan maoister och stalinister, Palestinarörelsen, FNLare och trotskister
Vilka självupptagna stollar! Miljöerna är fantastiska. Ett kollektiv i Sörmland där en senare fransgångsrik författare höll morbida föreläsningar ”om olika sätt att avrätta människor” och skildringen av kalas hos statsrådet Krister Wickman: ”Här kunde Olof Lagercrantz dyka upp, klä av sig naken för att inför en jublande skara åskådare gå på händer nedför trappan.” Vad man missat.

De mest uppskattade varumärkena

… i Sverige har listats. Min egen lista är mera intressant:1) IKEA. Nytänkande, rationellt, osnobbigt. Gör det möjligt för folk världen över att för en billig peng ha det fräscht och snyggt i sina hem. 2) McDonalds. Nytänkande, rationellt, osnobbigt. Anpassar sig efter kritik. 3) Ryan Air. Nytänkande, rationellt, osnobbigt. Ger traditionella flygbolag som SAS dinosaurens status. Följer publikens önskningar om resmål.

Fängelseön

… Rikers Island ligger mitt inne i New York, ett stenkast utanför Manhattan i East River. Ön är ett fängelse för 22 000 fångar. Nu läggs det ner och rivs. Vad göra med ön? Kommunalmän säger: Ett flygfält! Få saker är värdefullare än att ha nära till flyget. Så, snälla Stockholm, vad ni än gör, lägg inte ner Bromma.