Äntligen begravs den extrema svenska narkotikapolitiken

KOLUMNISTER

Bättre tillgång till sprututbyte och vård baserad på kunskap.

Dagens utspel från två myndigheter är ännu ett exempel på att Sveriges fundamentalistiska narkotikapolitik äntligen är på väg att förändras.

Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten har på uppdrag av regeringen arbetat fram en rad åtgärder för att minska den narkotikarelaterade dödligheten.

Det är onekligen på tiden. I Sverige dör över 900 personer per år till följd av förgiftningar av knark och läkemedel, en med västeuropeiskt mått mätt hög siffra.

I en debattartikel i Dagens Nyheter i dag föreslår de två myndigheterna en åtgärdsplan som innehåller bland annat större tillgång till rena sprutor, utbildning till såväl personal som arbetar med missbrukare och patienterna själva och ökad kunskap om narkotikarelaterade självmord.

I paketet märks även mer radikala tankar, som att överdosmotgiftet Naloxon görs tillgänglig för patienter, anhöriga och yrkesgrupper som kommer i kontakt med missbrukare.

En sådan förändring kräver en lagändring som inte borde vara omöjlig att genomföra.

Såvitt jag kan bedöma är detta goda förslag. De kommer naturligtvis inte att leda till att Sveriges samtliga missbrukare blir friska och avhåller sig från knark i framtiden, men det är ett försök att tänka om och göra någonting nytt.

Det är också ännu ett tecken på att den svenska narkotikapolitiken är på väg att läggas om. Från jakt på knarkare och misstänksamma krav på urinprov till att som ett av sista EU-länder förespråka skadereduktion, det vill säga insatser som under ett antal dystra svenska årtionden avfärdades såsom varande ”flum” eller "drogliberalism".

Paradigmskiftet presenterades av regeringen i början på förra året, då folkhälsominister Gabriel Wikström tog till orda och sa: "Vi har målat in oss i ett hörn och uppfattas som extremister", men har nu "inlett ett arbete för att ta os ut detta hörn".

Sedan dess har ett och annat hänt. Som till exempel att riksdagen tidigare i år slopade kommunernas vetorätt mot sprutbytesprogram. Lokalpolitiker har inte längre rätt att förvägra sjuka människor en hjälp som kan rädda liv.

Men en hel del arbete återstår. Situationen är i dag sämre än då de senaste 30 årens dogmatiska narkotikapolitik infördes. Tullen gör större och fler beslag av strängt taget alla former av knark, priserna har sjunkit, det tunga missbruket har ökat kraftigt och den narkotikarelaterade dödligheten har tredubblats.

Dyster var kriminaliseringen av innehav av narkotika för eget bruk 1988. Oerhörda resurser flyttades då från vård till straff och polisen tvingades börja jaga missbrukare i stället för knarkbaroner.

Och svenska ungdomars narkotikaanvändande, som stadigt sjönk åren innan lagändringen, började öka igen.

Det egna bruket borde avkriminaliseras. Men jag är rädd för att det kommer att dröja innan Sverige är moget för en sådan förändring.