Du måste inte leva i nuet, det är en konspiration

KOLUMNISTER

Det skulle vara lättare att leva i nuet om nuet ansträngde sig lite. Men det är hela tiden vi som ska anstränga oss. Andas med näsan och vara där. För att det är så viktigt att leva i nuet. Säger de. Fast det inte är sant. Det är bara ointressanta människor som lever i nuet.

Men det var förstås smart av de ointressanta människorna att odla nuet-normen och utropa sig själva till vinnare av samtiden. I dag skriver de självhjälpsböcker och gör filmer där vitt skilda livsöden flätas samman och huvudpersonerna upptäcker att de har mer gemensamt än de först trodde. Såna grejer. Lönsamt verkar det vara i alla fall. Mer lönsamt än sant.

Nuet-normen är en konspiration. En åsiktskorridor vadderad med yogamattor. Pollak-doktrinen. Livscoacherna pratar inte ens om andra tempus, alla ska med till nuet. Trots att ingen historiskt relevant person – från Platon till Zlatan – har levt i nuet. Om alla människor levt i nuet hade civilisationen aldrig hänt. Oförmågan att leva i nuet är det som skiljer oss från djuren. Brukar jag tänka för att plåstra om mig själv efter angrepp om att jag är där men ändå inte.

Om det inte redan framgått läser du ett efterhandskonstruerat försvarstal av någon som är dålig på att leva i nuet och känner sig förföljd av förmaningar om hur viktigt det är.

Det är en strid som rasat sen jag hoppade över flaggstången i Super Mario Bros för trettio år sen. En mening som eventuellt är lite svår att värdera om du aldrig varit barn på 1980-talet.

Super Mario Bros var ett tv-spel från Nintendo där man skulle springa och hoppa med en liten rörmokare tills man nådde en flaggstång och i samma ögonblick som man vidrörde flaggstången var banan slut. Det fanns emellertid ett rykte om att man kunde hoppa över flaggstången och fortsätta springa mot… någonting.

Så varje gång jag nådde flaggstången försökte jag hoppa över den. Det gjorde väl alla. Det blev som ett spel i spelet. En vit val. Jag måste ha försökt flera hundra gånger. Kanske tusen. Vi spann legender om vad som väntade på andra sidan flaggstången fast vi egentligen inte riktigt trodde på att man kunde komma dit. Det här var innan internet och youtube, man var liksom utlämnad åt sig själv i sökandet efter svaren på de stora frågorna.

Men en dag stod han plötsligt där, den lille rörmokaren. På andra sidan flaggstången. Jag minns inte hoppet, bara landningen.

Efter några sekunders frusen förvirring började någon i rummet skrika.

“SPRING! TIDEN GÅR! SPRIIING!”

Och jag sprang. Jublade och sprang ut i det okända. Men det fanns ingenting där, absolut ingenting, bara tiden som rann ut och döden.

Det var en ohyggligt paketerad sommarpratslivsvisdom.

Och jag lärde mig ingenting. Tydligen. Har aldrig lärt mig. Tanken springer nästan alltid på andra sidan flaggstången och jag kan när som helst dyka mot botten av mig själv och lämna ett tomt stirrande huvud vid bordet.

Jag är den frånvarande blicken mittemot.

Men jag förstår. Förstås. Det finns stunder där nuet är viktigt för mig. Som när vi sitter framför tv:n och jag svarar rätt på en särskilt svår fråga i “På spåret” eller “Smartare än en femteklassare” och tittar på sambon för att få ett slags erkännande och så HÖRDE HON INTE. För att hon inte riktigt var där. “Sa du det?” Det spelar liksom ingen roll om hon tror mig (det är klart att hon tror mig!) när programledaren redan sagt svaret. Ögonblicket är trasigt. Nuet är över. Och jag vet att det är väldigt osannolikt att samma fråga någonsin ska ställas igen i något enda sammanhang. Jag har liksom burit på svaret i onödan. I mitt liv fanns ett fönster på tre sekunder där just den här kunskapen helt oforcerat kunde växlas in mot en liten seger. Tre sekunder. Och hon var inte riktigt där.

Den svenska medellivslängden är 81,96 år eller 2 586 405 655 sekunder, ett fönster på tre sekunder är en åttahundrasextiotvåmiljondel av ett liv. Som hon behövde vara närvarande i skarven mellan då och sen.

Det kan förstås röra sig om små, perfekt doserade hämndaktioner för att jag är så dålig på att vistas i nuet.

Så nu släpper jag den här texten i sitt spretiga och opolerade skick och återgår till semestern, familjen och nuet. Det är knappt fem månader kvar till “På spåret” och jag vill inte vara skyldig några åttahundrasextiotvåmiljondelar i onödan när vintern kommer.


Tillbaka till Westeros

I morgon kväll ska man kunna se ett så kallat stream-sken på västra horisonten, orsakat av den höga koncentrationen av Game of Thrones S7E01 i atmosfären. Äntligen. Det är som att själva livet börjar om.