Janne har fått Pippi på nazistiska bokbål

1 av 2 | Foto: Anders Deros
Janne Josefsson hävdade att Pippiböckerna brändes på politiska bokbål.
KOLUMNISTER

Ordet negerkung lämnar somliga ingen ro. Det kan te sig logiskt att de så kallade fotsoldaterna, de mer ihärdiga sverigedemokratiska nätaktivisterna, tycker att negerkung är ett utmärkt och klargörande ord, därtill av omistligt litterärt värde. Mer förvånande var det att SVT:s reporter Janne Josefsson i sitt sommarprogram fann det ytterst angeläget att försvara begreppet.

Janne Josefsson var så upprörd över att n-ordet hotades att han frammanade bilden av nazistiska bokbål: ”…vi bränner böcker. I dag, i Sverige!”

Liksom i går i Tyskland, underförstått. Det är naturligtvis inte sant. Bokbålen i 1930-talets Tyskland handlade om att under rituella former förgöra litteratur som regimen betraktade som judisk, dekadent, socialistisk eller anti-germansk. De flesta anständiga författare hamnade med de kriterierna på bokbål.

Men ”i dag i Sverige” handlar det alltså om ordet negerkung i Astrid Lindgrens ”Pippi i Söderhavet”, först publicerad 1948. Förlaget har i samråd med Astrid Lindgrens familj enats om att i nyare upplagor modernisera till ”Söderhavskung”.

Redan detta upprörde fotsoldaterna på nätet, eftersom de tyckte att negerkung var ett mycket mer sverigedemokratiskt politiskt korrekt ord.

Dock drev Janne Josefsson indignationen ett steg längre med sitt påhitt att Pippi i Söderhavet brändes på politiskt motiverade bokbål till fromma för ”mörkerkrafter förklädda till godhetsapostlar”, vilka enligt Josefsson brer ut sig alltmer i vår tid.

Fejken bygger på det triviala förhållandet att rätt mycket böcker går till återvinning, för det mesta till pappersbruk i Tyskland. Det kan röra sig om osålda överupplagor, eller som i bibliotekens fall, uttjänta exemplar som måste
ersättas. Janne Josefsson fick för sig att Pippi gått till ”sophanteringen” och därmed bränts. Vilket, om det vore sant, vore ekonomiskt oansvarigt och inte ens då politiskt, praktiskt eller rituellt jämförbart med nazistiska bokbål. Men reporter Josefsson bromsades inte av sin bristfälliga journalistiska undersökning när han trampade på i ullstrumporna: ”Ska vi bränna Bang och Jolo också?”

Det är inte omöjligt att de klassiska journalisterna Barbro Alving (Bang, död 1987) och Jan Olof Olsson (Jolo, död 1974) någon gång använde n-ordet.

Tidsgränsen går nämligen 1968. Det året utkom Göran Palms legendariska stridsskrift ”Indoktrineringen i Sverige”, en bok som snabbt fick kultstatus inom vänstern. Göran Palm gick till skoningslöst angrepp mot språkets alla dolda och manipulerande uttryck och innebörder. Men han använde fortfarande obekymrat ordet neger.

Det gjorde också den ledande svarte medborgarrättskämpen Martin Luther King fram till sin död. Han mördades just 1968.

Men därefter hände en hel del inom framför allt den politiskt radikala delen av den svarta medborgarrättsrörelsen i USA. Man påpekade att ”neger” betydde slav. På marknaderna för människoförsäljning köptes inte ”slavar” utan ”negrer”.

Själva presenterade sig de nya svarta aktivisterna i USA som afroamerikaner. Varvid politiskt anständiga människor i väst bytte ord. Det var en lika självklar som odramatisk förändring.

Alla dessa fotsoldater, och enstak SVT-reporter, som nu för enveten kamp för n-ordets bevarande vill alltså ingenting annat än att behålla rätten till nedsättande ord för svarta medmänniskor. För det mesta låtsas de dock försvara Litteraturen. Till min häpnad ser jag dem komma dragandes med allt från Mark Twain och Agatha Christie till Ture Sventon, Pelle Svanslös och förstås Tintin. De jämrar sig över det PK-etablissemang som ”vill ändra på innehållet i många av våra främsta litterära verk”. De för alltså ädel kamp för Kulturens bevarande?

Ånej. Alltför ofta sticker bockfoten fram, som när de förklarar vilka mörkerkrafter förklädda till godhetsapostlar, för att tala med Janne Josefsson, som ligger bakom komplotten mot n-ordet. Nämligen ”samma politiska krafter som vill öka massinvandringen” (enligt fotsoldat ”Knut Bull”, en av de mest talföra SD-arna i ämnet).

Det finns en mycket enkel kontrollfråga att ställa sig i denna situation. Skulle Mark Twain, Göran Palm, Jolo, Bang, Astrid Lindgren eller Enid Blyton kommit ens på tanken att använda n-ordet om de hade varit verksamma i dag?

Självklart inte. Det tror jag inte ens fotsoldaterna eller enstak SVT-reporter skulle våga hävda. Allt var bara BSS, Bevara Svenska Skällsord, fast fräckt nog med Kulturen och Litteraturen som fikonlöv.

FAKTA

För övrigt anser jag att ...

… frågan om duvunge eller dununge nu med läsekretsens hjälp är utredd. Selma Lagerlöf och Hjalmar Bergman skrev dununge. Strindberg och Ivar Lo skrev duvunge. Ursprunget är oklart. Jag håller på Selma och Hjalmar. Selma var för övrigt först.

… det vore kul om läsekretsen på samma sätt kunde utreda ursprunget till idiotordet ”våldsbejakande”. Vem är skyldig till det? Låter folkpartistiskt, men är det? Vad ska vi säga i stället? Duger inte det betydligt enklare ”våldsinriktad”?

…den Israelförsvarare som gick till attack mot svenska Palestinademonstranter på Aftonbladets debattsida den 4 augusti sabbade sitt inlägg genom att hela fem gånger upprepa idiotordet ”våldsbejakande”. 

Israel är inte direkt våldsförnekande.