Splittringen var Obamas största misslyckande – och hans arv

Foto: AFP
KOLUMNISTER

NEW YORK. Vardagen förändrades ärligt talat inte nämnvärt – i alla fall inte i det ständiga jäktet och larmet på Manhattan.

Men under inledningen av den åtta år långa epok som tog sin början en isande kall förmiddag för åtta år sedan och når sin slutpunkt när Barack Obama nu lämnar Vita huset vibrerade hela landet av hopp och optimism.

Minnet av de stämningarna går det definitivt att känna sig lite nostalgisk över.

Tiden flyger, är det verkligen lätt känna när de sista timmarna av Barack Obamas avslutande mandatperiod obönhörligen rinner ut.  

Jag har bott i USA under hela den 44:e presidentens era och mycket har onekligen hunnit hända, men jag tycker samtidigt det känns som det var alldeles nyss jag satt med två miljoner andra i den bittra kylan nedanför trapporna vid Capitol Hill i Washington och såg honom sväras in för första gången.

Då, och de närmaste månaderna som följde, var atmosfären i landet hoppfull och optimistisk. Det fanns en allmän känsla av att den unge, moderna och okonventionelle idealisten från Chicago som mot alla odds hade fått väljarmajoritetens förtroende att överta världens mäktigaste ämbete verkligen skulle kunna göra skillnad.

Obamacare gjorde avtryck

Sedan blev det grå vardag igen och det mesta återgick till det normala, åtminstone i ett New York där de flesta är för upptagna med jobba ihop till de obscena hyrorna för att kunna ägna särskilt mycket tid åt rosiga drömmar om en bättre värld.

Och i backspegeln är det, för egen del, det mest bestående intrycket.

Så stor blev kontrasten inte mot tidigare, inte i själva vardagen, inte för mig och inte för särskilt många jag känner (och jo, jag har vänner och bekanta över hela landet, inte bara i det välmående mediakotteriet i New York...)

Den stora reform som fick påtagligast konsekvenser för vanliga människor var förstås ”Affordable Care Act” – också känd som Obamacare – och den gjorde definitivt avtryck också i min tillvaro.

Framförallt gick premien för min sjukförsäkring upp med flera hundra procent! 

”Vad har just vi gjort för ont?”

Men så var det sagt redan från början;  den grupp som skulle förlora allra mest på det nya systemet var olyckligtvis singelmän i yngre medelåldern  i storstäder.

”Vad har just vi gjort för ont”, gick det att tänka när försäkringsbolaget drog den månatliga avgiften från bankkontot men eftersom jag råkar vara fostrad i ett land där de flesta är överens om att de som har mycket ska hjälpa till att finansiera vissa saker – och framförallt sjukvård – för de som har mindre upplevde jag inte den kostnaden som så förfärlig. 

Den synen har dock få helhjärtade anhängare i det här individualistiskt orienterade samhället och i förlängningen kom kostnadsökningen, som drabbade fler än bara grånande singlar på Manhattan, om än inte i samma grad, att bidra till ett annat fenomen under Obama-åren som verkligen påverkade vardagen:

Splittringen.

Största misslyckande

Presidenten har i de senaste veckornas avskedsintervjuer själv beskrivit de ökande motsättningarna i landet som sitt största misslyckande och fiendskapen mellan olika samhällsgrupper, landsändar och politiska läger har verkligen inte varit så här frätande sedan inbördeskriget utbröt på 1860-talet.

Därvidlag är Obama långtifrån ensam ansvarig. De politiska motståndarna, inte minst i den måttligt samarbetsvilliga kongressen, har sannerligen gjort sitt för så split i nationen. Men det är, som han själv påpekar, under hans ”watch” slitningarna intensifierats och det är hans eftermäle de kommer färga.

Personligen har jag dock svårt att förstå att han som individ väckte så starka aversioner.

Jag tycker han uppträdde med osedvanlig värdighet och avväpnande självdistans och kommer trots allt sakna mycket han bidrog med.

Inte minst den där hoppfulla känslan när resan började för åtta år sedan.