Offentlig sorg har blivit en folkhobby

KOLUMNISTER

När en känd man gick bort för inte alltför länge sedan blev jag uppringd av några journalister för att kommentera dödsfallet och mina känslor kring det. Jag var bekant med mannen i fråga sedan många år och uppfattade honom alltid som både varm och vänlig. Men vi kände inte varandra i någon närmare bemärkelse. Vi hade inte varandras telefonnummer, bestämde aldrig att ses över en kopp kaffe. Däremot samtalade vi glatt de gånger vi sprang på varandra i olika sammanhang. Av anledningen att jag inte kände mannen tillräckligt väl, inte för att jag inte tyckte att hans bortgång var tragisk, sa jag till journalisterna att jag gärna ville avstå från att säga något. 

Jag ville inte kidnappa hans närmste anhörigas sorg och göra den till min för att få en smula uppmärksamhet i media. Av hänsyn till just dessa närstående, för att deras sorg skulle få vara privat.

Tanken verkade inte ha drabbat så många andra. Tidningarna var fyllda till bredden av tårdrypande historier från diverse kändisar. Och jag tror att åtminstone några av dessa kände denne vänlige man ungefär på samma sätt som jag. Inte särskilt väl med andra ord. Men deras sorg verkade inte ha några gränser. De mer eller mindre tävlade med varandra om vem som var mest förkrossad. Jag kände mig som en jäkla subba som vägrat medverka till denna uppvisning. Ogin och känslokall kände jag mig. Det var sorgeporrens grupptryck och dynamik som fick mig att känna så för egentligen vet jag ju att min reaktion är den logiska och att människor som vill förevisa sin förtvivlan offentligt gör det av andra skäl än att de är ledsna. Eller ledsna är de kanske, jag var ju också ledsen. Men skillnaden mellan att vara ledsen och fälla en tår på kammaren och att gråta ut inför publik är att det senare dels är självömkande samt ett ypperligt tillfälle att visa upp sig som en fin människa. För sin egen skull.

När jag var ung bodde jag några år i London. Mitt boende där sammanträffade med att prinsessan Diana omkom i en bilolycka. Hon var en känd och omtyckt figur som man nästan dagligen kunde läsa om i tidningen och se på TV. Hon var en självklar del av människornas liv. En person man förhöll sig till och ibland nästan tyckte sig känna. Fast det gjorde man ju inte, kände henne alltså. Och alla de hundratusentals människor som grät på gatorna och lämnade högar av blommor som sedan vissnade och blev till sopor kände inte heller henne. Sorgen tillhörde Dianas närstående, inte folkmassorna. De projicerade sina egna och helt andra sorger på en duk som råkade vara Diana. I stället för att lägga tiden och engagemanget på någon de kunde göra något för la dessa det på en kvinna de aldrig träffat för att i själva verket passa på att tycka synd om sig själva. 

Sedan dess har det offentliga sörjandet vuxit sig allt större och fått en alltmer framträdande roll som folkhobby. Vi har tyvärr många anledningar till att vara förkrossade just nu, många anledningar att sörja sakernas tillstånd. Med hög frekvens drabbas olika städer av terrordåd, det ena mer makabert, blodigt och till synes meningslöst än det andra. 

Oskyldiga människor dör, offer för en mordisk ideologi. Det finns inte en hyfsat vettig i dag levande person som inte tycker att det världen genomlider nu är stötande, hjärtskärande och tragiskt. Folk som använder hashtaggar som börjar med #prayfor, (följt av namnet på den stad som senast drabbats) som deltar i sorgemanifestationer
eller gråter ut på Facebook är inte mer förkrossade än de som väljer att avstå. Snarare kan man få en känsla av att de bryr sig mindre. Mindre om offren, förloppen och orsakerna till dem, analysen och eftertanken. Men kanske mer om sig själva, sin subjektiva upplevelse av händelsen, sin image som kännande, empatisk människa inom den egna gruppen. 

Men offentlig sorg ändrar ingenting. Den får inte offren att komma tillbaka och den stjäl fokus från sådant man faktiskt skulle kunna göra för att hjälpa någon. På riktigt. Inte på Facebook.