Därför publicerade inte Aftonbladet bild på den pedofilmisstänkte tränaren

KOLUMNISTER

Kraven på att etablerade medier ska hänga ut den jagade idrottstränaren, misstänkt för grova sexbrott mot en elev, har varit högljudda.

Upprördheten är begriplig, men om utgivare som tar ansvar fallit för trycket hade konsekvenserna kunnat bli oerhört allvarliga.

Natten mellan söndagen och måndagen preskriberades de grova sexualbrott som idrottstränaren och läraren misstänks ha begått mot en av sina elever.

Detta sedan mannen gjorde sig oanträffbar och inte kunde delges åtalet.

Han är i dag i praktiken fri och kan söka nya jobb inom skolan och idrottsrörelsen utan att det syns i belastningsregistret.

En situation som väcker frågor. Som till exempel hur preskriptionsreglerna rörande sexualbrott mot barn ska se ut. Ett av socialdemokraternas 105 löften inför valet 2014 var att kriminalitet av detta slag aldrig ska preskriberas, men ett sådant förslag till lagändring har regeringen ännu inte lagt.

Ytterligare en fråga att fundera på är hur de traditionella medierna har hanterat nyhetsbevakningen av de senaste veckornas polisjakt på mannen.

Läsarvrede utbröt

Aftonbladets Anders Johansson som en av första reportrar den 30 maj skrev att idrottstränaren häktats i sin frånvaro och att polisen hade tolv dagar på sig att hitta honom utbröt läsarvrede som i mejl till redaktionen riktades mot två håll.

Dels mot domstolsväsendet, som inte tidigare häktat mannen och som därmed gett honom en möjlighet att gå under jorden, dels mot tidningen som inte publicerade namn och bild på den misstänkte och på så sätt hjälpa polisen.

Varför kan inte exempelvis Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svt hänga ut honom, när internet ändå dräller av uppgifter om honom?

Upprördheten är begriplig. Mannen är misstänkt för avskyvärd brottslighet och det är angeläget att myndigheterna får hjälp av allmänheten, inte sällan en utmärkt detektiv.

Jag har jobbat många år på Aftonbladet och sett åtskilliga exempel på hur tidningen hjälper till i utredningar i den mån det är möjligt.

Den efterlyste mördaren som har vänt sig till den rutinerade kriminalreportern som i sin tur övertalat honom att ge upp. Publicering av övervakningsfilmer på personer som begår brott. Bilden på den misstänkte terroristen som prydde hemsidan några timmar efter Drottninggatan.

Men det är inte pressens jobb att lydigt ställa upp närhelst polisen så önskar. Pressen ska tjäna journalistiken. Och inte sällan är andra värden viktigare än uppklarande av brott.

Som exempelvis värnande av pressetiken, ett självreglerande system som ytterst existerar för att minimera risken för att skada människor.

Motiveringen

Lena Mellin, Aftonbladets ställföreträdande ansvarige utgivare, grundade sitt beslut att inte publicera namn och bild på idrottsläraren på två omständigheter.

Dels har mannen barn, som inte är åtalade för för brott och som skulle drabbas om misstankarna mot deras pappa blev allmänt kända.

Dels är skuldfrågan inte glasklar. Det har i sociala medier påståtts att mannen har erkänt, vilket inte riktigt stämmer. Han har förvisso vidgått samlag med flickan, men hävdar att det skedde först sedan hon fyllt 15.

Han åtalades för tre olika brott: grovt sexuellt utnyttjande av underårig, grovt sexuellt utnyttjande och, eftersom han var hennes betygssättande lärare, grovt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.

Obehagliga krafter

Hur en domstol skulle betrakta detta kommer vi aldrig att få veta. Ett tänkbart scenario är att han endast fällts för det sistnämnda brottet. Nog så allvarligt, men inte pedofili.

Rutinerade utgivare vet att få brott väcker sådan avsky som sexuella övergrepp på barn. Vreden är fullt förståelig, men kan leda till att väldigt obehagliga krafter väcks till liv.

Den förre höjdhoppstjärnan Patrik Sjöberg har på Facebook de senaste veckorna uppmärksammat polisjakten och i flera inlägg publicerat namn och bild på den misstänkte.

Sjöbergs engagemang är lovvärt och hans upprördhet är, inte minst mot bakgrund mot att han själv utsattes för övergrepp som ung, sannerligen inte svår att begripa.

Men kommentarerna under hans inlägg är dystra exempel på hur vissa reagerar. ”Aset bör dingla i ett rep på Sergels tog”. ”Snart ditt äckel kommer din tid”. ”Pedofiler...kill em all”.

Några har hört av sig till Sjöberg och bett honom tänka på att idrottsläraren har barn. ”Jag har inte bett allmänheten skriva våldtäktsman på hans hus”, skriver han i ett försvar.

Journalistiken kan brista

Att ord betyder någonting och att vi har ett ansvar för vad vi publicerar förstår journalister med många års yrkeserfarenhet ofta bättre än många andra.

Men även journalistiken kan brista. Efter ett mord på en åttaårig flicka i Storbritannien år 2000 piskades hatstämningar upp. Den numera nedlagda tabloiden News of the World utnyttjade stämningarna och började publicera namn och bild på dömda sexualbrottslingar.

Skyldiga såväl som oskyldiga attackerades på gator och en man som åtalats tre gånger för sexuella övergrepp på flickor tog sitt liv sedan en folkmassa omringat huset där han bodde med fru och fem barn. Tidningen tvingades avsluta kampanjen.

Vill vi verkligen att pressen ska bidra till sådana stämningar i Sverige?