De hatade det nya samhället de inte begrep

Antirasistisk demonstration i München 2013 i anknytning till de så kallade ”Kebabmorden”.
Foto: Ulf Höjer
Antirasistisk demonstration i München 2013 i anknytning till de så kallade ”Kebabmorden”.
KOLUMNISTER

Den spännande och skrämmande dramaserien ”NSU – hatets underjord” visas i Svt på fredagar. Första programmet var briljant, det tog oss tillbaka till Östtysklands kollaps, förvirringen, hoppet och rädslan inför den nya världen. Och ungdomarna som blev nazister och mördare.

Det gick så fort.

Ena månaden fanns kommunistiska staten, den som hade varit så stark med murar, minfält, vakttorn, skällande schäferhundar och minst 189 000 spioner som tjallade på grannar, arbetskamrater och den egna familjen.

Nästa månad var inget kvar.

Beate Zschäpe, Uwe Mundlos och Uwe Böhnhardt hatade det nya samhället som de inte begrep. De hatade kapitalismen som låg framför dem och de hatade kommunismen som låg bakom dem. De hatade utlänningar.

De bildade en nazistisk terrorcell, gick under jorden och började mörda.

Det gick så fort. De ville att det skulle gå ännu fortare. Statens kollaps. Ett nytt rike. En sanning, ett folk, en ledare.

Beate Zscäpe befinner sig sedan den sjätte maj 2013 i en rättssal i München. Hon är åtalad för att ha deltagit i nio rasistiska mord och ett på en polis. Plus bombattentat och bankrån.

Mundlos och Böhnhardt begick självmord när de insåg att polisen ringat in dem, Zschäpe överlämnade sig en vecka senare.

Fyra år i en rättssal. 366 långa, syrefattiga och entoniga förhandlingsdagar har det blivit hittills. Allt går rätten igenom, varje detalj i Beate Zschäpes liv, från uppväxten, förhållandet till den ensamstående och supande modern, förhållandet till mormor och kamrater. Ingen detalj är för liten.

Zschäpe har tigit i stort sett hela tiden. Sett ner i bordet framför sig. Den psykiatriska utredningen visar att hon är straffähig. Försvaret har beställt en egen utredning som visar att hon är svag, labil och osjälvständig. Rättens sakkunnige tillbakavisar försvarets rapport som oseriös.

Det går så långsamt.

Alla ska få säga sitt.

Rätten uppmärksammas på att försvarets psykiater försökte ta med en ask praliner till Zschäpe i häktet. Icke tillåtet.

Jurister sitter böjda över dokument. Tusentals och åter tusentals sidor. Någon väter en tumme och bläddrar. Någon kväver en gäspning. Någon redovisar ett läkarutlåtande, ett förhör, ett protokoll. I pappersberget döljer sig ett explosivt förlopp. Raseriet. Skott riktade mot huvuden på okända människor.

Långsamheten är ett starkare värn än murar, vakttorn och skällande schäferhundar. Beate Zschäpe kommer att få många år på sig att tänka igenom den paradoxen.