Människor blir inlåsta i sin egen skräck

KOLUMNISTER

– Läs kapitlet om treåringen. Han har levt hela sitt liv i krig. Aldrig varit utomhus. Så han står på balkongen och tittar ner på andra barn som leker.

Min bästa vän, hon med rötterna i Syrien, är helt tyst som svar. Läser om och om igen om pojken som lever sitt liv inlåst och jag tänker att det hade kunnat vara hon på den där balkongen. Att det hade kunnat vara jag. Men så slår det mig att det på många sätt är hon, även nu. Fastän hon sitter i ett Sverige 4 475 kilometer från Aleppo med tryggheten utanför sin balkong i västerort.

Hon kan bara lägga kinden mot räcket och se tillbaka på sin barndom. På minnena. På resorna mellan Damaskus och Aleppo med sina morföräldrar. Omvägarna genom det vackra, levande landet för att hämta en speciell delikatess som hennes syster älskade.

Nu står hon på sin balkong och kan bara se tillbaka. Aldrig vara en del av det igen.

Och jag tänker på hur den här världen har blivit en plats där människor tvingas bli inlåsta i sin egen skräck. Att de där balkongerna och krigszonerna skapas som en konsekvens av allt hat och mörker även på platser som anses trygga. Att det är på olika sätt och att de inte går att jämföra, alls. Men att det blivit så, ändå.

Hur den där balkongen blev ett hörn i en matbutik på Sveavägen. En 16-årig kille gömmer sig bakom hyllorna. Ett raggargäng har jagat in honom. Står utanför och skriker ”bögjävel, ta honom”. Han har aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Kan bara se dem på andra sidan glaset, utan möjlighet att gå ut.

Och så hon, som precis fyllt 18. Som sitter ensam på tunnelbanan. Hon förklarar hur folk stirrar på henne, för att hon är icke-vit, och väljer att stå upp trots att alla platser runt om är lediga. Och de där fyra platserna blir ett fängelse av ensamhet och utanförskap, för att hatet och rädslan runt om är större.

Och jag tänker på allt det. Hur den här världen har blivit en plats där en 30-åring är fast i ett nytt liv i Stockholm, en 16-åring i en matbutik och en 18-åring i en tunnelbanevagn.

Och en 3-åring i Syrien, som aldrig har fått gå utanför dörren och leka. I hela sitt liv.

Fyfan.