Kvinnor fortsätter vara familjens ekonomiska förlorare

KOLUMNISTER

I början av veckan rasslade det till i periferin av min Facebook-sfär. Någon hade postat Siri Steijers debattartikel ”Lattemammorna får skylla sig själva” och indignationen i mammatråden därunder var monumental.
Steijers poäng är, grovt sammanfattat, att svenska mammor inte kan gnälla på att de åker efter i lönestatistiken och har svårare att nå toppositioner när de tar ut 80 procent av föräldraförsäkringen och att den därför, med Timbro-logik, borde kortas till en tredjedel av nuvarande längd.
”Gud, vilken obehaglig människa!” kommenterade någon, ”hon är nog ofrivilligt barnlös själv…” spånade en annan.
Inte en enda bemötte Siri Steijers konstaterande att den svenska föräldraförsäkringen har blivit en kvinnofälla. Av oklara skäl har ju småbarnsföräldrar tolkningsföreträde i debatten om föräldraförsäkringen – lite som om sjukförsäkringen bara skulle få debatteras av sjuka – trots att den, tillsammans med barnbidraget, kostar drygt 60 miljarder gemensamma skattekronor varje år. Det är olyckligt eftersom Siri Steijer har mer rätt än fel.

I april i år la EU-kommissionen fram ett lagförslag för en gemensam föräldraförsäkring för medlemsländerna, där man viker fyra månader åt mamman och fyra månader åt pappan i heteropar. En grundnivå betydligt mer radikal än den svenska.
Så varför var det så tyst?
Kanske för att vår variant så länge setts som en symbol för barnvänlighet och jämställdhet att vi blivit blinda för dess alltmer orättvisa ekonomiska konsekvenser.
En genomsnittlig svensk mamma är hemma i över ett år med varje barn (närmare 3,5 år om hon får tre barn, häpp!), medan pappan tar ut drygt tre månader. Man behöver inte vara nationalekonom eller sociolog för att förstå varför det får följder på en arbetsmarknad där man är hetast mellan 30 och 40. Missade befordringar, uteblivna löneförhandlingar och otåliga chefer som vill se resultat direkt!

Hade den svenska föräldraförsäkringen kommit till nu hade givetvis ledigheten fördelats på EU-kommissionens vis, med lika lång tid för mamman och pappan. Att ”paret” ska vara minsta nämnare är familjekonservativt mumbo jumbo i ett land som slopade sambeskattning redan 1971. En annan tankevurpa är den inte helt ödmjuka idén att hela världen vill ha det som vi. Det stämmer inte. Sverige är tämligen unikt i sin barnideologi.
Frankrike, en klassisk välfärdsstat med hög nativitet, har 35 timmars arbetsvecka för offentliganställda, pension vid 62 år, väl tilltagna barnbidrag och längre semestrar än de flesta i Europa. Gott om familjetid alltså, men efter barnalstrandet vill man få ut kvinnorna i jobb fort.
Franska kvinnor är inte sällan otåliga att komma tillbaka till jobbet efter tre månaders föräldraledighet – att ”vara hemma” är för många associerat med mammas och mormors öde – och här finns spädbarnspedagoger och förskolor som tar emot riktigt små barn.

Men hur mår barnen då?! Detta är förstås svårt att mäta med en mängd variabler som påverkar, men mental ohälsa hos ungdomar har ökat konstant i västvärlden sedan 90-talet (och allra mest i Sverige). Här idealiserar vi anknytningen till föräldrarna, i Frankrike att barn fort blir trygga i andra vuxnas sällskap.
Det enda som helt säkert går att mäta är att svenska kvinnor halkar efter i lönestatistiken, i pensionssparandet och på arbetsmarknaden som helhet. Som frivilligt barnlös skattebetalare är jag trött på att bidra till ett försäkringssystem som så flagrant befäster kvinnors roll som familjens ekonomiska förlorare.


EU-kommissionen föreslår också att medborgare ska kunna ta ut fem dagar per år för vård av sjuka släktingar. Ersättningen ska vara minst på samma nivå som sjukpenningen i landet.