Visst gör det ont när mellangården brister

KOLUMNISTER

Hej, beslutsfattare som förmodligen är en man. 

Inom en överskådlig framtid ska jag föda ett barn. 

”Grattis, vad roligt!” tänker du kanske nu. 

Mitt femte barn. 

”Vad omåttligt”, tänker du kanske nu. 

Men jag ska se till att det blir en ordentlig skattebetalare som sopsorterar och använder blinkers i rondeller. 

För femton år sedan födde jag mitt första barn. Hon kom en månad tidigt och fick ligga under lampan eftersom hon var gul. Själv fick jag fyrtioen graders feber och fick ligga kvar en vecka. 

För tretton år sedan födde jag mitt andra barn på Mölndals lasarett eftersom jag följt efter barnets far som skulle spela allsvensk match. ”Varför kommer du till oss, det har ju stått så mycket hemskt om oss i tidningen”, sa barnmorskan. 

”Jag läser inte tidningen här”, sa jag och födde ett barn.

Tredje barnet kom på en krystvärk. ”Vänta lite”, sa barnmorskan. Men det kunde jag inte. Så jag sprack. Det gör jag förresten varje gång jag föder barn. Nu lägger du benen i kors, kära beslutsfattare som förmodligen är en man. Men jag måste förklara lite närmare, det är viktigt för mig att du förstår. Det känns inte att man spricker, många kvinnor känner inte ens när de bli uppklippta, eftersom huden är så spänd. Men det känns när de syr efteråt. Kan ni tänka er det, kära beslutsfattare som förmodligen är en man, att någon klipper upp huden i mellangården på dig och sedan syr igen hålet med blygsam bedövning? Det är värre än allt du sett i Game of thrones. 

Fjärde barnet föll ut ur mig och rakt ner i golvet. Han föddes i hinnorna, det är en på 80 000, vilket gjorde honom ofångbar. Jag trodde att han dog och sedan blev jag sjuk, både i huvudet och i kroppen. Infektion i livmodern och ett krossat hjärta. 

Han mår bra nu, kära beslutsfattare som förmodligen är en man.

När man föder barn gör det alltid ont. När jag var yngre trodde jag att det gjorde mindre ont för varje barn. Att vägen skulle ”ligga öppen” så att säga. Detta är fel. Det gör fasansfullt ont varje gång. 

Mindre rädd blir man inte heller. För oavsett hur bra det har gått tidigare så är en förlossning en otroligt stor händelse. En total förlust av kontroll, en smärta som inte låter sig beskrivas och en utsatthet man sällan eller aldrig upplever senare i livet. 

Jag läser om förlossningskrisen och lägger instinktivt benen i kors. Vittnesmål från barnmorskor
som inte hinner gå på toaletten, kvinnor som får höra att de måste åka till sjukhus långt bort för att få plats. Det är så ovärdigt, ett stort svek. 

Laga nu så att alla kvinnor får plats. Att alla barnmorskor får arbetsro. 

Att alla som vågat bli med barn också ska våga lägga sitt liv och sitt sköte i någon annans händer. 

Annars kanske vi måste skriva en ny grekisk komedi, där kvinnor går samman och vägrar föda nya skattebetalare tills vi ser bättring.