Hennes årsdag har alltid varit oklanderligt vacker

Foto: iStockphoto
KOLUMNISTER

Hon beordrar mig att le och jag försöker trots allt. Trots att jag huttrar okontrollerat i den ärmlösa klänningen och nästan kramar sönder stjälkarna på buketten jag håller i handen. Det är mina föräldrars bröllopsdag och nu är en dag att le om någon. Nu, när hon ska föreviga ögonblicket mot den välskötta rabatten som inte blommat ordentligt än, fastän det hunnit bli tjugonde maj. Hon kisar med ögonen. Benämner sig själv i tredje person. ”Frida, nu ler du på mormors bild”. Jag ler.

Hon försvinner plötsligt på samma datum nio år senare och kort efteråt också den familj som stod i den där trädgården. Jag antar att ibland sätter en enda dominobricka en hel rad ur spel och det enda som blir kvar är ensamma bitar utan tillhörighet. Oförmögna att passa i samma pussel, att hitta mening eller kraft eller styrka i det som var. Någon sa en gång att det finns något vackert i sorg. Något poetiskt. Det är inte sant. Sorg är bara spillror, smärta, smuts. Sorgen är inte den som är vacker. Det är allt det andra. Det som fortsätter existera och frodas och leva i skuggan av det som gör ont.

Tjugonde maj har alltid varit oklanderligt vacker sedan den dagen hon försvann. Solen har gått upp och vägrat lämna. År efter år och jag har knipit ihop ögonen av ilska och frustration. Vägrat acceptera hur något så mörkt kunnat yttra sig så fint. Försökt behålla den huttrande känslan från då, i stället för värmen från nu. Vägrat inse att även mörker blir till ljus, precis som ljus blir till mörker. Att det är en fråga om att vända blicken rätt när man får chansen.

För jag vet att hon skulle göra det igen. Kisa med ögonen på sina 150 centimeter och säga åt mig att le. För plötsligt en dag svider den inte längre, solen. Inte i ärr eller ögon eller själ eller hjärta och den molande värken påminner en bara om det jag behövde några år för att lära. När världen såg ut att slockna med henne så var det egentligen aldrig så. Hon gav tjugonde maj sitt ljus att hålla när hon inte längre kunde. Som en ständig påminnelse om att efter mörker kommer ljus. Att även de mörkaste av dagar kan börja skina på nytt.