Allt blir smått när jag läser Harry Scheins brev

Foto: Ulf Berglund
KOLUMNISTER

Det är kittlande och känns en aning förbjudet att bläddra i Harry Scheins efterlämnade brev. Som att gå hem till någon och rota i lådor och pärmar, och tvättkorgen.

Han var så länge en centralperson i svensk debatt att han ännu lever i minnet. På biograferna kan man se filmen om honom, "Citizen Schein", en pusselbit till vår nära historia där vi redan sett berättelserna om Palme och skandalen som hette Ebbe Carlsson.

Alla visste vem Schein var. Skapare av Filminstitutet, chef för Investeringsbanken, lysande kolumnist i DN. Kompis med Palme, kompis med Bergman.
Kompis med alla som räknades.

Intellektuell, intelligent, tidigt medveten om sin överlägsenhet. Ur ett brev till Allan Fagerström på Aftonbladet den 18 oktober 1947:

"Det är ett helsicke med svenska författare. Jag tyckte ju att novellerna var rena rama skiten men jag tycker så synd om henne att jag inte törs skriva det."

Schein hade redan funnit sin stil, vass, rolig, markerande att han var större än den svenska ankdammen. Han hade kommit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn från det nazistiska Österrike bara åtta år tidigare. Aftonbladets redaktör PG Peterson skrev tionde mars 1948 i ett intyg att Schein "är en ytterst respektabel person väl lämpad att erhålla svenskt medborgarskap".

Breven finns på Arbetarrörelsens arkiv i Flemingsberg, en förort jag betvivlar att Schein någonsin besökte. Ljusbruna papplådor proppade med brev, vykort, inbjudningar, manus till artiklar – Schein verkar ha sparat allt, och han kopierade sina egna brev.

Olof Palme frågar efter socialdemokraternas valseger 1982 vad Schein vill göra. Han svarar i ett brev till Palme och Ingvar Carlsson:

Ambassadör? I Washington kanske? Eller Rom? Kanske ordförande för Kulturrådet?

I ett uppföljande brev fortsätter Schein att fundera. Något statligt verk kanske? Ordförande i Sveriges Radio?
Han blev VD för statliga Investeringsbanken och ordförande i Sverige Radio.

Av hyllmeter med korrespondens från ett rikt liv kan man komponera många bilder av en människa. Skämtaren. Den vänfaste. Den beläste. Klättraren. Makthavaren. Drinkaren.
Så mycket han gjorde, så många han kände.
Och känslan som alla dessa papper ger är tidens litenhet.
Harry Schein hette en gång en man.
Han fick inga barn.
Nu är han död.