Nu behöver du inte vara stark längre, Johan

KOLUMNISTER

Först av allt hoppas jag att du snart är hemma hos din familj i Värnamo och hos de lejon till släktingar som kämpat för dig sedan du försvann 2011.

I kväll kommer du att kunna se solen gå ner som en fri man och när den åter igen går upp över horisonten, kommer du fortfarande vara fri.

Även om detta kommer ta tid att vänja sig vid.

Jag har sett bilderna på dig som släppts av dina kidnappare, men också bilderna på dig med din motorcykel innan du togs till fånga och på uppmaning av din storasyster tänt ljus för dig på årsdagen av ditt försvinnande.

Ofta har jag blivit ombedd att kommentera ditt fall – men alltid avböjt.

Dels för att en kidnappning är något helt annat än att sitta fängslad av en stat. Men också för att all erfarenhet visar att radiotystnad ger arbetsro åt dem som vet mer och jobbar på fältet.

När jag sett videofilmerna på dig har det verkat som om du trots ditt avmagrade tillstånd hanterat din situation på bästa tänkbara sätt. Det fanns små små tecken på att de inte hade knäckt dig och du verkade ha accepterat din situation och funnit en frihet i fångenskapen.

Sakta hade kanske insikten sjunkit in: att även om man är kedjad, bojad, berövad sin fysiska frihet så kan man ändå behålla det mest värdefulla – det ingen kan ta ifrån en – friheten att bestämma vem man är.

Just nu är allt omkring dig säkert kaotiskt  – men jag tänkte dela med mig av mina egna erfarenheter av frihet.

Du behöver inte läsa dem i dag. Inte heller i morgon.  Ta det för vad det är. Men kanske finns där något som kan hjälpa dig.

Jag hörde om hur de jobbade intensivt med ditt fall när jag själv satt fängslad och har sedan dess följt det. Jag förstår att för en kort tid sedan var själva ordet ”frihet” något utomjordiskt. Människokroppen är allt för bra på att anpassa sig till bisarra situationer. Men nu är du fri.

När jag själv blev fri så fick jag rådet att direkt resa på semester – långt borta från all uppståndelse.

Men jag ville berätta. Hålla löftet till kollegor som satt kvar bakom galler – så väl hemma i Sverige höll vi en presskonferens och sedan gjorde vi enskilda intervjuer tills midnatt.

Vi ville göra det – många sa åt oss att avbryta men det var som en lång debriefing.

Att berätta om det som hänt var som att kräkas – man fick ur sig allt. Det var viktigt.

Men dagen efter borde jag dragit ner rullgardinen och tillbringat tid med familjen.

Men vi fortsatte att ge intervjuer, i veckor – tills jag slutligen åkte på semester med min fru.

Johan Gustafsson.
Johan Gustafsson.

Så här i efterhand skulle jag åkt på semester tidigare.

Så det beslutet bör du överlåta till någon vän att ta. Jag har träffat flera av dina släktingar och du har säkert bland dem personer som kan axla en roll som grindvakt och talesperson.

Var inte rädd för att be om hjälp för att lösa små praktiska saker. Se till att någon hjälper dig med ett sim-kort, mobil, bank och apple-id. Allt detta kommer annars att driva dig till vansinne.

Allt vardagligt kommer att vara en utmaning: att gå i trappor, använda nycklar, laga mat. Försök inte vara stark – utan se till att du får hjälp med detta.

Mentalt kommer du vara hög på adrenalin lång tid framöver. Inget kommer att kännas som om det skulle vara några problem.

Men om någon månad kommer den stora utmaningen.

Jag kan i ärlighetens namn säga att det första året i frihet var värre än de 438 dagarna i fångenskap.

Jag hade blivit bra på att sitta i fängelse. Man hade skaffat sig rutiner och vant sig vid ett liv där ingenting hände – men allt kunde hända: Ständigt på sin vakt, lyhörd för varje ljud.

Men alla dessa kvalitéer var värdelösa i det vanliga livet. Framför allt inte hemma vid frukostbordet. Tallrikar kastades i golvet. Saker sades som man snabbt ångrade.

På ett sätt kunde friheten kännas mer som ett fängelse – än det liv i frihet man hade fantiserat om.

Det gick så långt att man kunde sakna fängelset ibland. De där dagarna där man lyckats få tag i kaffe och såg upp mot det blå lakan som de i friheten kallade himmel.

Så glad var jag aldrig i frihet.

Ovanpå detta så brottades jag också med en skuld. Varför blev jag fri – när de andra var kvar. Det som fick mig att försonas med den tanken var att jag nu kunde kämpa för deras frihet.

Det som hjälpte mig mer än några mentala strategier (även om olika sätt att minska stress var oerhört värdefullt) var att skriva och springa. Kroppen har så mycket i sig som måste ut och löpningen blev metoden för att skilja friska tankar från sjuka och så småningom för att kunna må bra.

Att springa rakt fram utan att möta en vägg – den känslan.

Att också behålla de rutiner som fungerade bra i fångenskapen – även i friheten. Att njuta av kaffet. Att röra på sig. Att tänka positiva tankar. Jag tog också professionell hjälp av psykologer.

Man kan göra det även utan att "må dåligt" som ett sätt att inte "börja må dåligt". Det är på ett sätt att ta ansvar för sin mentala hälsa, så resonerade jag och i Sverige finns det verkligen proffs.

Att skriva om tiden i fångenskap hjälpte mig också att skilja då från nu. Så även om du skriver för byrålådan – så skriv!

Men skrivandet blev också en tvåeggad process eftersom det tvingade en att gå upp varje morgon och mentalt gå tillbaka in i fängelset. Men dagen då boken kom ut var jag också lyckligare än den dagen jag blev fri. Jag hade skrivit mig själv fri.

Ord för ord. Timme för timme. Dag för dag.

Det var som att kräkas.

I dag mår jag bra. Jag kan inte riktigt hantera stress på samma sätt som tidigare – men jag är en bättre journalist och en bättre människa. Jag har perspektiv på livet som jag inte skulle vilja vara utan.

Från min horisont blev det också efter ett tag uppenbart att de som också verkligen lidit under de här åren var föräldrar och släktingar. De har varit mentalt kidnappade och deras kamp har varit smärtsam men framgångsrik. Eftersom det alltid fanns något mer de kanske kunde göra.

Ett till telefonsamtal. Ett till brev.

Så spendera tid med dem. Krama dem.

Om det finns något positivt i detta så är det att det visar på styrkan i din familj. Här hemma i Sverige har människor lärt känna varandra som kanske inte hade gjort det annars.

Det tar fram det bästa hos släkt och vänner och ger en hopp om mänskligheten.

Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva men jag slutar här.

Ett allra sista råd skulle kanske kunna vara att göra sådant du tycker om att göra. Vill du köra motorcykel så kör motorcykel. Vill du åka och surfa så gör det. Och vill du bara vill låsa in dig och sova så gör det.

Jag ser fram emot att lyssna på din berättelse.

Men det är ingen brådska. Du är fri nu och har all tid i världen.

Jag hoppas att få träffa dig. Från din syster har jag hört så mycket spännande om dig och passerar du Stockholm så hör av dig.

Du klarade det.

Du behöver inte vara stark längre.