Det har visst fungerat att isolera SD

Ja, Sverigedemokraterna har vuxit i opinionen – men om poängen med isoleringen har varit att hålla SD borta från parlamentariskt inflytande så har det lyckats.
Foto: JESSICA GOW/TT
Ja, Sverigedemokraterna har vuxit i opinionen – men om poängen med isoleringen har varit att hålla SD borta från parlamentariskt inflytande så har det lyckats.
KOLUMNISTER

Det finns en viktig lärdom att dra av den senaste rasistskandalen i Sverigedemokraterna. Men den har du säkert redan dragit?

Tänk efter.

Här får du ett streck att hänga blicken på under tiden.

–––––

Märkte du det konstiga som hände? Att du inte visste säkert vilken skandal jag syftade på?

Lokalpolitikerna som festade med nazister i “Camp Auschwitz”? Partitopparnas öppna mobbing av en 15-åring som begick övertrampet att vara mörkhyad på tv? Det nationalistiska knytkalaset på Grand Hôtel? Han som tycker att araber ska få betalt för att våldta feminister eller hon som tycker att högerextremt våld kan betraktas som “ett sundhetstecken”? Det kan i alla fall inte vara de mobilfilmade gapskratten åt nazisterna som sparkade på fårkadaver och skrek “Die Juden!” för det är ju nästan tre månader sen.

Så vad syftar jag på?

Vi återkommer till det.

Först till någonting helt annat: en värdering som upprepats så många gånger att den blivit en sanning. Fast det egentligen är en värdering.

De etablerade partierna har misslyckats i sin hantering av Sverigedemokraterna.

Ett behändigt ingångsvärde för “Sverigevänner”, nationalistiskt kantrande ledarsidor och ideologiskt obekymrade mandaträknare från näringslivet, förstås, men vems misslyckande är det egentligen?

Man kan ju lika gärna säga att isoleringen av SD har fungerat. Partiet har ju till exempel varit isolerat från inflytande i sina kärnfrågor i sex år.

Sex år.

För att sju partier faktiskt enades om att den kampen var viktigare än allt det andra. En blocköverskridande enighet om att rasism inte är okej. Och att nationalismen som politisk kraft är ett historiskt monster vi sluter leden mot. Även om det kostar.

Det är ju fantastiskt. Någonting att berätta för barnbarnen.

Men “misslyckandet” har liksom slagit rot i objektiviteten och inte ens statsministern tar chansen att vända på perspektivet när TV4:s Jesper Börjesson påpekar att SD växer trots att de etablerade partierna vägrar ha en dialog och ställer den där frågan (som är en värdering men det har vi glömt).

– Ni har ju uppenbarligen inte lyckats i er strategi. Vad har ni gjort för fel?

Stefan Löfven påpekar att SD inte bara växer och sen någonting om någonting, det spelar mindre roll, för det han borde säga blir inte sagt.

– Sverige är fortfarande är världsledande på parlamentarisk isolering av den högerpopulistiska strömningen. Jag tycker inte att vi gjort fel. Jag ser inte att det kan vara ett misslyckande. Att inte ha en dialog med Sverigedemokraterna är ingen strategi, det är beslut som fattats här…

Säger Löfven och pekar på hjärtat.

Eller nåt. Vad som helst utom ett stilla accepterande av ingångsvärdet att man misslyckats. För det har man ju inte gjort.

Inte om poängen med isoleringen och den blocköverskridande principen var att hålla SD borta från parlamentariskt inflytande.

Jag tror att det här cyniskt opinionsfixerade tjatet om ett “misslyckande” är en av anledningarna till att Moderaterna till sist sålde principerna i hopp om att få betalt i mandat.

Det är ett beklämmande haveri. Ett besked om att rasism är okej.

Att stå på toppen av SD och säga att det inte är ett rasistiskt parti är fortfarande lite som att hålla in magen när man väger sig.

För du vet väl fortfarande inte vilken händelse jag egentligen syftade på med orden “den senaste rasistskandalen i SD”, där alldeles i början av texten?

Exakt.

Rasismen har inte gått någonstans. Bara synen på den.


Högerradikalerna menar vad de säger

 “Jag tror Trumps tid som ­president blir mörkare än vi kan föreställa oss”, skrev jag i november. Och jag är ändå chockad av Trumps första vecka i Vita huset. För jag kunde tydligen ­inte föreställa mig hur hårt och snabbt demo­kratin skulle angripas ­inifrån, hur stor frihet chefsstrategen och vit makt-ideologen Steve Bannon skulle få att ­hålla i trådarna och att Trump helt enkelt … menade vad han sa på vägen dit. Vi måste verkligen vänja oss vid tanken på att den nationalistiska internationalens politiker faktiskt ­menar vad de säger. Hur ­enkelt det än kan låta.