Oavsett vilka regeringar så finner vi samma lösningar

KOLUMNISTER

BARCELONA. Efter massakern återgår livet till det vanliga. Allt fler vågar sig ut på esplanaden La Rambla, uteserveringarna har gott om gäster, en ung man delar ut lappar och försöker locka turisterna till ett nöjesetablissemang.

Foto: Carl Court / Getty Images Europe

Det har inte ens gått två dygn sedan massakern på Barcelonas tätaste turiststråk och nu flyter trafiken som vanligt, och poliserna är betydligt färre än i går.
Visst samlas sörjande och beklämda människor runt de spontana minnesplatserna och några gråter som om insikten först nu hinner ifatt dem, och visst skriver många med krita på jordens alla språk på promenadens mörka betongstenar: Mer kärlek. Love from Scotland. Mauretania. Love from Slovenia. Tolerancia.

Men inget är som vanligt och inget blir som vanligt. Ty för varje terrordåd som inträffar sker en förskjutning inom oss, och inom våra samhällen. Det är en förändring som kan ske öppet och efter stor debatt, när vi stiftar lagar mot terrorresor, till exempel, eller när Försvarets radioanstalt i Sverige tillåts övervaka kommunikationen på nätet.
Det kan också vara en förskjutning i det tysta, som vi själva knappt är medvetna om. Sergi, 70, står tillsammans med sin partner och tittar på blommorna och ljusen vid Joan Miros berömda mosaik på Ramblan. Här stannade skåpbilen efter den mordiska färden i torsdags.
– Det går inte att skydda sig när det finns människor som vill begå onda gärningar. Vi kan bara försöka förstå varandra, ha en dialog, föra vettiga samtal.
Så talar Sergi till en början. Det är alla de rätta orden, så som en pensionär från en revisionsfirma vet att han ska uttrycka sig. Men efter en stund säger han:
– Det är fruktansvärt, skamligt! Många som befinner sig i Spanien borde inte vara här. Regeringen envisas med att vi ska ta hand om alla som kommer hit – men titta var de kommer ifrån! Vilken ras de har! ...från Marocko, Libyen... Det går inte att ta hit en massa människor som inte har något att göra, de måste ha jobb.
Han säger att han inte skulle ha några invändningar mot fler poliskontroller, civilklädda poliser som begär att få se ID-handlingar på gatan – varför inte?
– Den som är ute i ärligt uppsåt har inget att frukta.

Ett milt regn faller men strax klarnar det upp. I den fuktiga hettan blir det allt trängre på Ramblan. Jag hejdar ett medelålders par och frågar om det finns några möjligheter att öka säkerheten för medborgarna.
– Stoppa invandringen helt, säger mannen, Ramon Ibanez, 56. Jag hoppas att regeringen äntligen stoppar slöddret som kommer hit. Vi är trötta på småkriminalitet och stölder som begås av folk från Marocko och Algeriet.
– Vi bor i en by utanför stan. Där är mycket stölder och det är alltid invandrare bakom, säger kvinnan, Carme Tenas, 60.
– Förr hade vi fler civilpoliser som kontrollerade folks ID-kort. Saknade de papper utvisades de, säger Ramon Ibanez.
– Om de inte har papper, varför är de här? Utvisa dem! säger Carme Tenas.
I ett sådant samtal spelar det ingen roll att de misstänkta för terrordådet var födda i Spanien eller till synes hyggligt välanpassade.

Det är andra eller tredje generationens invandrare från muslimska länder, rotlösa ungdomar, som enligt forskning löper störst risk att lockas av jihadismen. Integration, lyder det självklara svaret på hur man löser problemet. Men om integrationen inte fungerar?
Den moderna terrorns tidsålder började med attacken mot USA elfte september 2001. Ett par omfattande undersökningar visar att personer som redan var invandrarfientliga och intoleranta inte blev mer invandrarfientliga och intoleranta. Deras åsikter förblev desamma oavsett om det fanns terrorhot eller inte. Det var de andra, de liberalare, som blev aggressivare och mer benägna att säga ja till lösningar de förut skulle ha betraktat som auktoritära inskränkningar i ett fritt samhälle.
De röster jag citerat här är inte de enda jag hörde på Ramblan. Två äldre systrar fnös åt tanken att stoppa invandringen. Hur skulle det gå till, vad skulle det hjälpa? En yngre kvinna talade om jämställdhet och en pakistansk invandrare, en slaktare som aldrig upplevt sig diskriminerad, föreslog fler ID-kontroller och mer övervakning.

De var en del av ett samtal som förs över en hel världsdel. Och oavsett vilka regeringar vi väljer, och oavsett hur vi ställer oss till hemspråksundervisning eller bidrag eller tillstånd för asylsökande att arbeta och tusen andra frågor, oavsett allt detta så blir övervakningen mer omfattande och lagarna strängare. Det är de enda lösningar vi finner. Det är bara att gå in på polisiära samarbetsorganisationen Europols hemsida och titta på vad varje land beslutat om.
Framåt kvällen hördes vansinniga tutningar längs Ramblan, de överröstade gatans vanliga ljud och tycktes aldrig upphöra. Det var stadens taxichaufförer som for förbi mordplatserna för att visa sin solidaritet.