Då gråter jag, manligt och tyst för mig själv

KOLUMNISTER

Det ringde en kille för ett par år sedan och frågade om jag ville köpa en H25:a.

”Berätta mer!”, sa jag.

”Den funkar och går, men du får den för vad skroten ­ ger. Vill du inte ha den kör jag iväg den dit”, sa han. ”Men du måste bestämma dig genast …”

Det var inte bara billigt, det var ett klipp, det var en stekt sparv som kom flygande.

Men jag tvekade.

En Åkerman H25 är en bandgräv­maskin som väger runt 50 ton. ­Största skopan rymmer mer än två och en halv kubik. Att äga och köra en ­sådan är stort och beskrivs för­modligen bäst med samlags­termer.

Samtidigt … ja, ni hajar. Ibland är det bra att andas djupt och räkna till tio. Vara lite tråkig och tänka sig för. Man får liksom tvinga fram bilderna i fantasin: när maskinen kliver ur ena larvbandet i djup lervälling, när tolvlitersmotorn börjar hosta svart rök, när elen krånglar och hydraulcylindrarna springer läck, när allting ­jävlas.

Jag tackade ödmjukt för erbjudandet, men sa nej. Dagen därpå kom ångern. Ja, och så tänkte jag på citygropen.

Det var länge sedan, när stora delar av centrala Stockholm hade rivits. Klara, Brunkebergstorg. Hela skiten. Och allt var en stor grop, och mitt i gropen som aldrig tycktes bli utfylld och färdig fanns ett utskänkningsställe: Bar Raketen.

Vi åkte ofta dit. Inte för miljön, ­utan för att det var billigt.

Man gick ned ett par trappsteg i entrén. Till höger stod en väktare med koppel och hund. Bredvid ­honom på golvet, en rostfri hink, om någon av gästerna skulle drabbas av illamående. Enkla bord och stolar. ­Inredningen var inget man skrev hem om. Gästerna var rätt nedgångna. Pundare och prostituerade. Och så vi då, som drack så mycket öl vi orkade.

Det stod många lingrävare i citygropen. Alltså sådana vars arbetande delar - bom, sticka och skopa - drevs med vajrar. Men något modernare skulle just börja slå igenom.

Åkerman hade tillverkat lingrävare sedan 1939. Från och med 1967 ställde de om produktionen och gick över till maskiner vars rörliga delar ­manövrerades med hjälp av hydraulkolvar. Den första lämnade fabriken 1967.

De mäktiga H25:orna byggdes ­mellan 1970 och 1993.

Företaget gick mycket bra och ­köpte konkurrenten Kockum Landsverk. När Volvo så småningom tog över kom stora förluster.

Fabriken i Eslöv lades ned 1999.

Spilld mjölk.

Jag borde ha huggit som en kobra när jag fick det där ­erbjudandet på telefon.

Det sägs att man inte ska gråta över spilld mjölk. Men det ­händer att jag gör det. Lite grann. Manligt. Tyst för mig själv.

Det vi inte ville ha fick älvor ta

Uttrycket ”man ska inte gråta över spilld mjölk” kom enligt språkvetaren Bo Bergman till Sverige från England under första halvan av 1900-talet. Det brittiska ­ursprunget är oklart, men dateras till 1600-talet och kan ha med keltisk folktro att göra. På den tiden sattes matrester och sur mjölk ut till älvorna.

Kvinnosläktets svagare punkt

“Vi kvinnor är svaga och att respektera familjens överhuvud mannen är ­obligatoriskt. Därför blir vi ­kvinnor inte förödmjukade om en man slår sin hustru, det sårar oss inte, men att såra mannen, det är otänkbart.” - före detta kommunisten, numera ärkekonservativa ryska parlamentsledamoten Jelena Mizulina.