Konst är konst – så länge det gynnar deras politiska motiv

1 av 2 | Foto: P-O Sännås
Konstverket på Sergels torg ”Du gamla, du fria” har skapats av konstnären Mattias Norström.
KOLUMNISTER

Polisen går in och utrymmer Sveriges Radio i Malmö, de är här för att ”säkra platsen”.

Det händer strax efter att jag varit där och kommenterat Mattias Norströms konstverk ”Du gamla, du fria”.

Den krökta flaggstången har fått Sverigevänner och bombhöger att uppvisa alla sjukvårdsupplysningens symptom på rabies. Den intellektuella vänstern skrattar åt dem, det är ju konst!

Polisen dyker upp utan förvarning. Enligt mina källor är kanalchefen ensam om att veta vad som ska hända.

Så kommer han, omsvärmad av livvakter. Konstnären Lars Vilks, upphovsman till teckningen av profeten Muhammed som rondellhund. Han ska också kommentera flaggstången.

Första gången jag mötte Lars Vilks var år 2009. Lätt och ledigt spatserade han runt på en redaktion i Helsingborg. Inget vidare säkerhetspådrag, trots att jihadister ville mörda honom.

Året efter utsattes Vilks hem för en mordbrand. Morgonen därpå gick jag in på Eniro, sökte upp konstnärens nummer. Han svarade efter en signal, timmarna efter att han hade lurat döden.

I dag – ett terrordåd och många mordhot senare – är det annorlunda. Journalisten Niklas Orrenius reportagebok ”Skotten i Köpenhamn” gestaltar Lars Vilks som paria. Ingenstans kan han gå utan bevakning.

Ingen vet var han bor. Få vågar förknippas med honom. Han lever, men nästan utan att få finnas till. Lars Vilks är radioaktiv, konstaterar Orrenius.

Strax före mitt radioinslag käkade jag utelunch, sedan strosade jag mot studion genom Malmö. En sådan liten vardaglig struntsak är för Vilks en utopi, antagligen så länge han lever.

Så vem står upp för Lars Vilks? Sverigevännerna och bombhögern hyllar honom. För dem är det självklart att profeten Muhammed ska få hädas i konstens namn, dock inte den svenska flaggan.

Majoriteten av den intellektuella vänstern har vänt Vilks ryggen sedan länge: ”Han ska ju inte behöva leva under mordhot, men”. Det finns alltid ett men. Folk som provoceras av en krökt flaggstång borde däremot gå och kamma sig, det är ju konst!

Åtminstone så länge det gynnar deras politiska motiv.

Jag går in på Eniro igen, kanske har Lars Vilks själv något att säga om saken. Men hans nummer går inte längre att hitta.