Rekordökning av terrorincidenter i Sverige

KOLUMNISTER

De terrorliknande attentaten mot asylsökande, romska EU-medborgare och minoritetssvenskar har vuxit till rekordnivåer.

Om denna djupt skrämmande utveckling handlar en av årets viktigaste böcker.

1 av 3 | Foto: Anders Wiklund/TT / TT NYHETSBYRÅN
Moskén Imam Ali i Järfälla som utsattes för ett brandattentat.

Inom kort ges antologin "Den ensamme terroristen?" med underrubriken "Om lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar" ut.

Två av Sveriges främsta forskare på radikalnationalism, Mattias Gardell och Heléne Lööw, har tillsammans med massmedieforskaren Michael Dahlberg-Grundberg i tre avsnitt kartlagt attacker mot asylboenden, studerat hotet från politiskt motiverade ensamvargar och granskat internet som politiskt verktyg.

Det är en väsentlig insats trion gör. Fenomenen de undersöker är ingalunda okända, men kunskapen om symbiosen mellan dem och om hur organiserad och oorganiserad politisk våldsbrottslighet befruktar varandra är, försiktigt uttryckt, begränsad.

Inte heller är det ämnen som den konventionella journalistiken uppmärksammat i någon större utsträckning. Hur många rubriker har ni exempelvis sett om den alarmerande utvecklingen av politiskt motiverade attentat i Sverige de senaste åren?

Enligt Global Terrorism Database sköt antalet terroristincidenter i Sverige i höjden år 2015. Under 2000-talet rörde det sig länge om mellan noll och tre årligen. Men 2014 var antalet incidenter sex - och året efter 36.

Det rör sig i huvudsak om attacker mot asylboenden, HVB-hem och moskéer och siffrorna är troligen tagna i underkant. En granskning av underlaget till sammanställningen visar att alla incidenter inte rapporterats eller kodats på ett sådant sätt att de har kommit den internationella forskningen till gagn.

I förordet till boken ger religionshistorikern Gardell en ögonblicksbild av utvecklingen. Den 2 maj i år var han inbjuden till Imam Ali-moskén i Järfälla för att diskutera den växande vågen av antimuslimska våldsangrepp.

Men mötesdeltagarna fick byta lokal, då moskén utsattes för en mordbrand under valborgsnatten.

Övervakningskameror visade hur en ensam man tog sig upp på taket, hällde ut bensin och tände på.

På antimuslimska nätforum var det rena julafton.

"Härligt". "Let it burn". "Happy Valborg".

Sådana reaktioner går närmast att beskriva som business as usual vid attentat av detta slag. Enligt Expo inträffade 92 anlagda brandattentat mot asylboenden eller tilltänkta asylboenden under 2016. Gärningsmännen är för det mesta okända, vilket inte hindrar att de hyllas i radikalnationalistiska sociala medier.

Okänd är dock inte den ensamme vite man som i början på 2016 genomförde ett brandattentat mot den stora moskén i Borås. Han fångades på film då han fyllde en juiceflaska med bensin på en Statoil-mack och kunde identifieras och ställas inför rätta.

En analys av mannens internettrafik gav vid handen att han sympatiserade med Sverigedemokraterna och gjorde tummen upp för påståenden i stil med att man "blir äcklad av alla jävla svartingar".

Varför har då de etablerade medierna inte gjort stora granskningar av denna fruktansvärda utveckling? Jag gissar att de som normalt idisslar påståenden om att medierna mörkar är ointresserade av svaret. Men det handlar lika lite om mörkning i detta sammanhang som i något annat.

Jag tror att svaret är att journalistiken är en spegel av vår tid. Och västvärldens berättelse om vår tid är sedan skyskraporna föll en berättelse om al-Qaida, IS och liknande organisationer. Om islamistisk terrorism i Europa och om krig i Afghanistan, Irak och Syrien.

Det är en viktig berättelse, men journalistiken tenderar att inte ha kraft nog med fler än ett ämne åt gången.

Just därför är en bok av detta slag så viktig. Än viktigare är att trion bakom "Den ensamme terroristen?" har fått projektstöd för att gå vidare med sitt arbete.