Vi som inte kan vifta med plånboken blir helt överkörda

Genrebild.
Foto: iStockphoto
Genrebild.
KOLUMNISTER

I juni 2016 lämnade mina barn sin slitna skola. Skolan hade inte renoverats sedan den byggdes på sextiotalet och nu hade kommunen beslutat att istället för att medlidsamt pilla på den lite här och lite där så skulle den jämnas med marken och en ny skola skulle resas. 

Under tiden skulle eleverna bussas fram och tillbaka till en skola inne i stan.

Åh, vad jobbigt, tänkte alla föräldrar. Men vi får ju en ny skola, vi ska inte gnälla, vi måste vara snälla.

Nu har skolan varit utrymd fjorton månader och nu ska jag berätta vad som har hänt:

Skolan har rivits.

Varje dag när jag kör med min bil in till stan för att hämta (inga bussar hem från fritids) passerar jag den döda byggplatsen. Handen kramar hårt om växelspakens knopp, jag är så arg att jag. Ja, vad gör man när man är arg på en kommun? Jag är emot att marknaden ska ta över skola, vård och omsorg, men om jag köpte skoltjänster skulle jag kunna hota med att ta mina pengar till en annan affärsuppgörelse. Men jag kan inte hota med mina skattemedel. Och det är så himla fint att det är så, men jag behöver pressa någon. Jag vill uttala allvarliga hot som nästan får mig häktad i min sinnesfrånvaro.

Denna veckas måndag var höstens första fritidsdag för ett av mina fyra barn. Jag kör in till stan och eftersom ingen svarar i telefon och kan skicka ner barnet så tar jag min gravidmage, min foglossning i ljumskarna och mina nitton kilos övervikt upp för de fyra trapporna.

Jag hittar min pojke i legorummet och väntar på att han städar upp. Sedan sticker det till i blygdbenet och jag tar ett beslut som jag deklarerar ut i luften så att den vikarierande fritidspedagogen blir blyg.

”NU RINGER JAG TIDNINGEN”

Jag ringer växeln och ber att få bli kopplad till nyhetschefen.

”Hej, detta är Malin Wollin och mitt motto är ”Ring alltid i affekt”. Nu får ni koppla ett ordentligt grepp om situationen med vår skola som aldrig blir byggd. Och med ordentligt grepp menar jag ett rejält tag om kulorna på karln som ansvarar för denna skandal. ”

Även en nyhetschef kan bli blyg.

Vi får se hur det går.

Hur lyfter jag nu det här ämnet så att det kan appliceras på riksnivå? Kanske såhär:

Kommuninnevånare överallt borde höja sina bröströster och höras. I en ny verklighet av skolval och fanskap står vi som fortsätter att välja kommunala inrättningar kvar som lydiga ettagluttare och låter oss bli överkörda, helt enkelt därför att vi inte kan vifta med vår penningpung.

Men vi kan rösta med våra fötter och blygdben och alla andra delar av vår kropp.

Nu ska inte detta manifest tolkas som att det bara är jobbigt för mig för att jag är gravid och hormonell. Saken ska inte bagatelliseras. Alla föräldrar är arga.

Jag var helt enkelt bara argast.


Kaffesumpa: En kvinna ringer till Ring P1 och berättar att ett halvkilo kaffe har förvandlats till 450 gram. Priset på kaffe har således smyghöjts. ”Jag är pensionär så jag har mer tid att titta på sådana saker”

Fångrumpa: Intagna på Sahlberga anstalt i Sala tycker att deras dasspapper inte håller kvaliteten.
En kriminalvårdare svarar enligt uppgift att de helt enkelt får ”bajsa mindre”.
Av detta lär vi oss att även en råbarkad buse kan ha en mjuk och ömtålig stjärt.