Politikerna har ingen anledning att säga som det är

KOLUMNISTER

Hörde ni storyn om mannen som knivrånade sig till klockor till ett värde av 38 000 kronor, försökte stjäla två bilar och slapp fängelse?
En polis blev så arg att han härförleden begick debattartikel, varefter inbjudan till Sveriges radio för att veva vidare kom som ett brev på posten.

Han berättade målande att gärningsmannen var fri att röra sig i området där rånet hade skett och suckade att ”motivationen sänks”.

Inte undra på det. Polisen hade jobbat hårt med fallet, bara för att få se hur busen lämnade rättssalen fnittrandes över ett löjeväckande land som inte har begripit att brott måste få konsekvenser.

Efter intervjun ställdes Fredrik Wersäll, president i Svea hovrätt, till svars. Han hade dessvärre gjort någonting så omodernt som att läsa domen.

Det visade sig att polisens beskrivning lämnade en del övrigt att önska, för att uttrycka det välvilligt.

Wersäll förklarade att skyddstillsynen kombinerades med kontraktsvård, vilket innebar att rånaren blev inlåst ett tag och fick behandling för sitt missbruk.

Det finns en vettig idé med påföljden. Den kan användas som alternativ till fängelse om kriminaliteten hänger ihop med drogberoende.

Kanske vården leder till att mannen skippar knarket och börjar leva laglydigt? Oddsen är bättre än om han åkt på en vända på kåken.

Juristen berättade även att domen motsvarade 1,5 år i fängelse och att rånaren alls inte var fri att begå nya brott. Om han misskötte sig omvandlades straffet till fängelse.

– Ja, det är viktig information, svarade programledaren överrumplat.

Nu är inte denne polis ensam om att ha dålig koll. Föreställningen att brottslingar släpps vind för våg i Sverige tycks vara lika rotad som dumheten att den som badar efter att ha ätit får kramp och drunknar.

Resultatet av en stor studie som kriminologerna Henrik Tham och Kristina Jerre har genomfört är intressant i sammanhanget.
De intervjuade ansåg att straffen är för låga, men ställda inför konkreta fall dömde de mildare än vad en utbildad domare hade gjort.

Upplysande är även den undersökning som medier i sju jämförbara länder en gång gjorde i samarbete med jurister.

Ett grovt narkotikabrott som i svensk domstol gav tio år renderade två i nederländsk. En kvinna som sköt ihjäl en man som misshandlat henne flera gånger straffades hårdare i Helsingfors än i Stockholm. Och så vidare.

I slutändan dömer Sverige varken hårdare eller mildare än vad många andra europeiska länder gör.

Men politikerna har ingen anledning att säga som det är. Myten om vår unika straffrättsliga mesighet är förutsättningen för att de ska vinna framgång med sitt eviga tjat om hårdare tag.