En god journalist behöver mer än en telefonbok

Sveriges förra statsminister Fredrik Reinfeldt samtalar med Condoleezza Rice, USA:s utrikesminister 2005-2009.
Foto: Jonas Åhlund
Sveriges förra statsminister Fredrik Reinfeldt samtalar med Condoleezza Rice, USA:s utrikesminister 2005-2009.
KOLUMNISTER

Hela idén var fel.

Därför fick SVT kritik, även av sina egna anställda.

Det handlar om ett av den senaste tidens mest omdiskuterade tv-program. ”Toppmötet”, en ­serie i fyra delar där förre statsministern Fredrik Reinfeldt (M) intervjuar andra politiska före­dettingar och en som ­fortfarande är verksam.

Programupplägget är direkt olämpligt. Public service har inte till uppgift att låta avdankade statsministrar leka reportrar. Nästan lika illa är att grundidén är fel. Likasinnad intervjuar likasinnad blir sällan spännande. Utfrågaren är helt enkelt för mycket inne på samma linje som den utfrågade. Det slår inte gnistor.

Det gjorde det inte heller i Reinfeldts intervjuer med USA:s förrförrförra utrikesminister Condoleezza Rice, Storbritanniens förrförrförre premiärminister Tony Blair, Danmarks förrförrförre statsminister Anders Fogh ­Rasmussen och Natos general­sekreterare Jens Stoltenberg, ­Norges förre statsminister.

– Jag tycker nog att det gick enklare än jag trodde, ­sade Fredrik Reinfeldt innan serien började sändas.

Det berodde nog mest på att Reinfeldt gjorde det ­enkelt för sig. Under den timslånga intervjun med Stoltenberg ställde han femton frågor. Det är väldigt få under en så lång intervju. Det dubbla bör man hinna med utan att ­forcera.

I stället fördes dialogen framåt genom att Fredrik Reinfeldt antingen hummade med intervjuobjektet eller nickade instämmande. Två generalfel.

Det funkade ganska bra ändå med Condoleezza Rice som var en pratglad, positiv person som gärna delade med sig av sina erfarenheter, bland annat av att växa upp som svart i USA. I de andra fallen gick det mindre bra.

Intervjuserien lanserades med att Fredrik Reinfeldt ”öppnat sin telefonbok”. Det var kanske bra. Men det räcker inte för en intervju. Då är uppgiften att öppna intervjuobjektet, inte telefonen.

Studion lämnade också det mesta i övrigt att önska. Två personer på varsin obekväm stol med ett litet bord mellan dem. Snyggt? Nej. Men det stal uppmärksamhet, man led med dem som tvingades sitta på de dysfunktionella stolarna så länge.

Det man möjligen kan tacka ­serien för är att den visar att journalister, och journalistik, behövs. Det är ett yrke i sig och ingenting man bemästrar bara för att man har en telefonbok. Det krävs mer.

I vår tid är behovet av bra journalistik och ­goda journalister sannolikt större än någonsin. Det sprids lögner på nätet och det frodas van­föreställningar i folkdjupet. Tack, Reinfeldt för den påminnelsen.