Visst gjorde Sverige skillnad i kriget – vi  bidrog till katastrof

Motiven för att Sverige skulle delta i kriget i Afghanistan föll ett efter ett tills bombliberalernas enda argument var att ”våra pojkar” gjorde skillnad. I dag ­talas det tyst om kriget som fick kostnader så höga att de inte kan mätas.
Foto: Magnus Wennman
Motiven för att Sverige skulle delta i kriget i Afghanistan föll ett efter ett tills bombliberalernas enda argument var att ”våra pojkar” gjorde skillnad. I dag ­talas det tyst om kriget som fick kostnader så höga att de inte kan mätas.
KOLUMNISTER

I tolv år bedrev Sverige krig i Afghanistan utan att någon kan förklara varför eller peka på något positivt resultat. Nu råder en skammens tystnad, ingen av de tidigare så aktivistiska bombliberalerna vill längre tala om eländet, inte heller sossarna, för den delen. Kriget i Afghanistan raderas från den svenska politiken, det är som om det aldrig ägde rum och titt som tätt möter vi i stället omkvädet att ”Sverige har haft fred i 200 år”, vilket är en häpnadsväckande lögn.

Krigets kostnader kan delvis mätas i pengar, 27 miljarder, och svenska soldaters liv, 5, men inte i afghaners liv. Hur många afghaner vi dödade är nämligen hemligstämplat. Ovanpå de konkret mätbara kostnaderna kommer sannolikt ännu högre kostnader som inte låter sig mätas. Kriget skapade en flyktingkatastrof fullt synlig också i Sverige där vi tagit emot ett stort antal ensamkommande unga män och barn från Afghanistan. Kriget förvärrade den islamistiska fanatismen och hatet mot västvärlden, krossade allt hopp om en demokratisk utveckling i Afghanistan och underblåste den islamistiska terrorismen och terrorrekryteringen i Europa. Till allt detta är Sverige medskyldigt.

Då borde vi på största allvar fråga oss varför vi var där. Men den frågan är praktiskt taget förbjuden i vårt offentliga samtal. Nyligen presenterade regeringen utredningen ”Sverige i Afghanistan 2002–2014”, men regeringens direktiv till utredningen var utformade så att frågan varför inte kunde besvaras.

I stort visade utredningen, föga överraskande, att resultatet av kriget blev katastrofalt på de allra flesta områden i Afghanistan. Utredningen möttes med tystnad eller förstrött intresse bland politiker och ledarskribenter. Vilket kanske inte är så konstigt. Alla politiska debattanter som argumenterat för den svenska krigsinsatsen har funnit starka skäl att distansera sig från sin krigs-aktivism. Det är rimligt, de vill väl inte framstå som idioter.

Under krigets förlopp nämndes förstås en lång rad mer eller mindre ädla motiv för att sända ”våra pojkar” att döda afghaner. Också de så kallade pojkarna själva framförde tämligen samstämmigt ett diffust formulerat motiv, nämligen att de ville ”göra skillnad”.

Från början handlade kriget annars om att hämnas för terrorattacken den 11 september 2001 och att infånga och döda Usama bin Ladin. Men efter några års dödande föreföll det motivet inte längre hållbart. Särskilt inte som den amerikanska krigsmakten rullade vidare in i Irak för att bedriva krig mot terrorismen och rädda oss alla från Saddam Husseins icke existerande massförstörelsevapen.

Nya och ädlare motiv behövdes och det var ett dilemma lika smärtsamt för alla USA:s allierade i kriget, inte bara för Sverige. Så medgav till exempel den tidigare tyske kanslern Gerhard Schröder att ”det behövdes en moralisk komponent” för att sälja in kriget till det tyska folket.

Det var nu det började talas om att befria den afghanska kvinnan och bomba afghanerna till demokrati. Borgerliga svenska politiker körde rätt länge med sånt. ”Vi är där för afghanernas skull”, sa försvarsministern Sten Tolgfors. ”Fokus ligger på att bygga en afghansk stat”, påstod utrikesministern Carl Bildt. Och när det vägde jämnt för eller emot fortsatt krig på den socialdemokratiska partikongressen 2009 inkallades favoritdiplomaten Jan Eliasson för att hamra på krigstrummorna genom att hota med att flickskolor skulle brännas ner och afghaner få sina fingrar avhuggna om Sverige drog sig ur kriget.

När detta hyckleri blev alltför uppenbart övergick de svenska bombliberalerna till argumentet att det var opatriotiskt att inte stödja våra pojkar i Afghanistan, de som sade sig göra skillnad.

Och visst gjorde de skillnad, vet vi nu. De bidrog till en mänsklig katastrof av enorma dimensioner.

Ur bombliberal synvinkel vann Sverige bara något som är svårt att föra fram i en offentlig diskussion.
Vi blev mer Nato-fähiga, rätt eller fel slogs vi i alla fall på Natos sida. Och under det pågående kriget utvecklade Sverige en ny militär strategi. Försvarsmakten skulle inte längre försvara det egna territoriet, den skulle inriktas på internationella insatser.

I dag är den heroiska attityden borta. Nu ska vi försvara Sverige på nytt, särskilt Gotland. Fast med Donald Trump som högste befälhavare över Natos styrkor har den svenska viljan att ansluta till Nato falnat en hel del. Så inte ens viskandes sinsemellan kan bombliberalerna längre hitta något gott skäl för tolv års krigande mot befolkningen i Afghanistan. Vårt krig var ett totalhaveri både i moraliskt och strategiskt avseende. Inte undra på att våra politiker i dag föredrar att käbbla om hur många poliser vi ska ha. Vår skam kan på så vis censureras i samtidsdiskussionen. Men inte ur historieböckerna.


För övrigt anser jag att...

… ledningens på SVT föreställning om att man ska få ungdomar att stiga upp tidigare på morgnarna för att titta på föryngrade programledare i morgonsoffan ter sig väl optimistisk. För att inte säga verklighetsfrämmande.

… det konstanta flödet av skvalmusik
i seriösa samhällsprogram i tv borde förbjudas. Musiken är avsedd att övertala med känslor. Förutom att det är störande är det förolämpande, ohederligt och osakligt.