Akta dig för punkterna

KOLUMNISTER

Varje gång det kommer en ny storfilm från USA försöker filmbolaget sälja in den genom att på filmaffischen placera små explosioner i värdeord från amerikanska recensenter. Det kan till exempel stå ”BALLBREAKING ACTION!” eller ”A MUST SEE”. Och det har man ju lärt sig, att även om det faktiskt står att en film är BALLBREAKING så behöver den inte nödvändigtvis vara det.

Allt handlar ju om avsändaren. Man kan väl enkelt säga att ju mindre etablerade medier det är som citeras på film­affischen, desto sämre är filmen. Det är lite detektivarbete över det hela. Om en film är en ”MUST SEE” enligt New York Times så är den kanske också det. Men om den är det enligt nystartade Chicago-baserade satellitradiostationen KBOXX Radio så kanske man ska tänka efter både en och två gånger innan man köper en biobiljett. Här i Sverige gäller samma sak. Om DN tycker att en film kort och gott är ”sevärd” så är detta omdöme mer värt än om tidningen Frida tycker att den är ”bästa superfilmen i världshistorien”. Men det finns många andra fällor att gå i när man ska tyda en filmaffisch. Jag talar om de tre punkterna. De känner ni väl till?

”...” Så ser de ut och de är utomordentligt förrädiska. Om Svenska Dagbladet om en film skriver ”spännande ... rolig” så kan den ovane uppfattade det ett ganska fint omdöme. Den vane undrar däremot genast vad som ursprungligen fanns i den där texten i stället för de där punkterna. Vad har tagits bort, vad har utelämnats? Kan det vara så att det ursprungligen stod ”Filmen är varken spännande eller rolig.” Ja, ni förstår. Man måste vara aktsam med punkterna.

Så hände så lustiga saker i veckan. Jag får ett mail från mitt bokförlag med en skiss på hur min bok kommer att se ut när den kommer ut som pocket.

På baksidan finns en hel del värdeord från recensenterna. Tidningen Femina skriver fint om den. Och Expressen.

Men så läser jag en rad från Dagens

Nyheters recension: ”... välskriven ... sparsmakad ... ”.

Jag blir mycket intresserad. Här finns alltså de här punkterna på tre olika ställen. Både före, efter och i mitten av texten. Det är klart att det är suspekt. Klart man börjar ana misstankar.

Jag försöker minnas DN-recensionen. Jag kommer ihåg att jag var så nervös att jag låg vaken natten före recensionsdagen och väntade på att höra ljudet av tidningsbunt mot hallmatta. Kvart i fem rasslade det till i brevinkastet och jag tassade upp på tå, ville för guds skull inte att min fästmö skulle upptäcka min patetik. Jag stod naken i hallen, det var kallt, jag frös. Jag slet febrigt i sidorna, öppnade darrhänt kulturdelen och såg genast rubriken: ”Lite väl tamt, Schulman.” Jag rasade ihop på hallmattan, mina nakna ben till höger och vänster, och tog del av texten. Vilken fenomenal sågning! Den kvinnliga recensenten gjorde slarvsylta av mig.

Ändå sitter jag här med baksidan av min egen bok och ser ett utdrag ur DN:s recension som gör gällande att den är ”...  välskriven ... sparsmakad...” Hur kan det komma sig? Jag börjar googla för att hitta recensionen i sin helhet, jag blir manisk i detta sökande, jobbar med datorn i natten, som Jerry Maguire när han skriver sitt mission statement. Nej, som Robert Langdon som försöker bräcka det där kniviga chiffret! Och så hittar jag rätt! Jag kan lägga pusslet, fylla luckorna. Det DN egentligen skrev om min bok var:

”Den är välskriven och sparsmakad, VISST, men också mild. Rätt så gråtmild, om man ska vara kritisk. Skynda att älska är i tamaste laget. Av någon med Alex Schulmans energi hade jag förväntat mig mer än en sådan här veckotidningsnovell.”

Se där. DN:s recensent vill mena att min bok är lika platt som en veckotidningsnovell. Men ni som står på Pocketshop på Arlanda och ska hugga en jäkel till utlandssemestern kommer att bli varse att DN tycker att min bok är välskriven och sparsmakad.

Det är punkterna som gör tricket. Och jag minns ilskan mot den här DN­recensenten. Jag minns att jag drömde om att passera henne i en korridor och plötsligt fälla henne till marken. Och jag måste skratta. Jag fick min hämnd ändå. Nu hyllar hon den bok hon hatar så. Det kan inte vara roligt för henne. Men det är hon värd, för i min mening är hon en ... som borde ... i all framtid. Fy ... för den jävla ...

FAKTA

Apokalyps

Såg en trailer for katastrof­filmen ”2012”. Världen tycks gå under på ett MYCKET animerat sätt. Jag fattar inte varför de här filmerna bara ser mer och mer datagjorda ut för varje år. ”Jurassic park” var bra, sen blev allt sämre.

Skratt

Min dotter skrattade för första gången i går. Jag var inte med. Ända sedan dess har jag försökt återskapa skrattet. Kittlar henne, gör pruttljud, flaxar med armarna. Och hon tittar på mig förundrat, som om hon tänkte: ”Herregud, vilken sorglig figur.”

Hatt

Laholms Kommun har köpt ”tänkarhattar” till cheferna. De ska bäras när viktiga beslut ska fattas. De kostade 18?000 kr och nu går mediedrevet, men jag vill slå ett slag för tänkar­hatten. Den ser i alla fall rolig ut.