Jag såg hoppet under en vanlig hotellfrukost

Jag ska vara med i ett program som heter ”Bubblan” på SVT. De stänger in mig, Lars Leijonborg och Agneta Sjödin i ett hotell i fyra dagar.

Vi har varken tillgång till tidningar, telefon, internet eller tv. Sen forslas vi till en studio där vi ska gissa vad som hänt under tiden vi varit borta. Där har vi det, det är ”Bubblan”, varken mer eller mindre.     

Det är tredje dagen på hotellet. När det är dötid, och det är det nästan alltid, sitter jag i en fåtölj i lobbyn och tittar på människor. Tro inte att jag försöker vara en posör som sitter med block i hand och porträtterar mänskligheten. Jag är ingen ”stupränna för intryck”, om ni trodde det. Jag sitter här mest för att jag inte orkar resa mig. Jag ser hur konferensgrupp efter konferensgrupp checkar in och ut. Det är en böljande lobby. Ibland är den dyster och tom, receptionisterna tjuvtittar på Facebook. Ibland är här full rörelse, som på en marknad alldeles före stängning.

Jag har lärt känna konferensdeltagarna på hotellet. Kvinnan med allergi som ständigt frågar servitörerna: ”Är det nötter i?” Mannen som vill byta sitt sjaskiga rum mot ett bättre och överanvänder ordet ”bedrövligt” när han dagligen talar med receptionisterna. Särskilt en magrad man i 50-årsåldern har jag fastnat för. Vi stöter på varandra hela tiden. Vi samtalar inte, men nickar vänligt när våra vägar möts. Jag såg honom senast på frukosten i morse. Klockan var sju, han var först upp. Han tog sin frukost, dubbla pålägg på mackan och två hårdkokta ägg.

Han hanterade frukosten som ett rovdjur hanterar ett byte. Han smög iväg med maten till ett annat rum, en avdelning som inte var avsedd för frukost. Han satte sig vid ett fönster. Fräsch hotellfrukost. Nybryggt kaffe och en Dagens Nyheter. Utsikt över vattnet.

Jag såg att han njöt. Jag såg att han behövde det där. Han var i stort behov av en egen stund. Efter någon minut kom en fetlagd man i samma konferensgäng gående. ”Jaha, här sitter du”, sa han muntert. Jag såg den magrade mannens förfäran. Han ville inte prata, han ville inte vara trevlig. Han ville bara sitta där i sin ensamhet och äta sin frukost. Han svarade mycket kortfattat på mannens försök till trevligheter. Olyckligtvis hade den fete inget gehör för sociala signaler. Frukostätarens svar blev allt kortare, till slut utstötte han bara gutturala instämmande läten. Men mannen stod kvar. Till slut gick det så upp för den fete. Han var inte önskvärd. Han stod tyst en stund, betraktade hur kollegan vände sida i sin morgontidning och så sa han ”nä, jag ska väl ta mig lite frukost jag också” och så lufsade han iväg.     

Den magrade mannens första reaktion: lättnad.   

Den andra: dåligt samvete.     

Han insåg att han varit mycket otrevlig. Sådär beter man sig inte mot sina medmänniskor. Jag såg hur han vände sig om mot frukostmatsalen för att se vad det blev av honom. Skulle han komma tillbaka eller skulle han sätta sig ensam där inne? Han läste några rader i DN och så vände han sig åter om och spejade oroligt. Jag såg hur han våndades. Efter en stund reste han sig hastigt och gick iväg mot frukostmatsalen. Jag vet inte vad som hände, jag såg inte, men min gissning: Han gick till den fete som satt där i sin ensamhet och åt sin dystra fralla och sa: ”Kan du inte komma bort till mig här borta, så äter vi tillsammans.” De kom tillbaka båda två. De satte sig ner. Den fete var pratglad, jag såg hur den smale återigen led. Jag tyckte det där var så, jag vet inte, mänskligt eller nåt. Jag fann något hoppfullt i det där, oklart vad.

Jag sitter i den här lobbyn också om kvällarna. Konferensdeltagarna har gjort sig fina. Männen har eau de cologne på bröstkorgarna, damerna har lockat håret. Det finns en spänd förväntan här. Jag älskar de där människorna! Och så börjar kvällen, de försvinner in i ett separat rum för att äta och är det budget i arrangemanget kommer ”Lasse Bergslagen” och kör sina covers. Och morgonen därpå. Dysterheten i deras blickar. Känslan av att det hände så mycket som inte fick hända. Manshänder på kvinnobakar, sexistiska kommentarer i midnattsbastun, gråt och någon som försvann iväg i en taxi. Otrohet i städskrubben.  

De äter frukost och checkar ut. På vägen ut möter de nästa gäng som ska in. Och, ja, så där håller det på, antar jag.