Kolumn

Alex Schulman

Jag gifter bort halva mig själv

KOLUMNISTER

I morgon gifter sig min bror Calle. Det är först nu, när jag sitter med de gamla bildarkiven för att få uppslag till det tal jag ska hålla, som jag påminns om hur mycket han betytt för mig.

Från det att han föddes var det han och jag. Vi gjorde allt tillsammans. Var jag än befann mig så fanns han alltid vid min sida. Han var inte bara en del av min barndom, han var ena halvan av den. Saker och ting blev ofullständiga när han inte var med. Om jag upplevde något ensam, utan min bror, så var det nästan overkligt. Det var som om det aldrig hänt.

Jag hittar en bild på Calle som ung tonåring. Han håller i en kniv som är nedstucken i en fisknacke. Jag minns det väldigt tydligt.

Det är en sommardag i början på 90-talet. Calle ska för första gången avliva och rensa en fisk själv. Pappa visar hur han ska göra. Vänligt men bestämt ska man driva kniven genom fisknacken. Jag och Calle delar rädslan för fiskar. Min bror är skakad. Jag ser det på hans stora ögon, på pulsen som slår ­genom pyjamaströjan. Han vill inte gärna röra fisken. Pappa suckar, säger att det är trams, men jag förstår honom precis. Jag springer upp och hämtar tidningspapper, som vi lägger i hans hand så att han kan hålla fisken. Min bror och fisken, de är båda likställt chockade av situationen. Calle trycker till med kniven, fisken sprattlar, Calle famlar i panik bakåt, han flyr från platsen. Pappa blir rasande, han skriker HELVETE, och skyndar fram för att avsluta lidandet. Min bror är illa till mods, det är jag också. Det är ett misslyckande. Vi frågar pappa om vi kan ta en bild på Calle där det ser ut som om han just dödat fisken. Och så tar vi bilden. Vi ­talade mycket om det sen på kvällen när vi låg bredvid varandra i sängen.

Vi låg i timmar i sängen och pratade. Den kvällen och alla andra. Det var Calle och jag.

Jag hittar en annan bild, från 1986. Alla vi barn har fått en kamera vardera. I kameran finns en rulle med 24 bilder, mamma säger till oss att förvalta bilderna väl. Det är första dagen på semestern. Jag och min bror går ner till ängen vid sjön. Vi hittar en övervintrad fotboll vid rödavinbärsbusken. Den är fattig på luft och lädret har spruckit, men det går att spela med den. Vi leker att det är landskamp mellan Frankrike och Brasilien, jag är Platini och Calle är Zico. Vi låtsas att vi gör drömmål efter drömmål. Jag tar fram kameran och tar en bild på honom. 23 bilder kvar. Jag tar en bild till och ännu en bild. 21 bilder kvar. Jag ber honom plocka upp bollen i ­handen och posera med den. Jag tar bild efter bild efter bild på Calle. Jag är så obeskrivligt förtjust i honom. Det är inte bara så att jag tycker om honom – jag är förälskad. Han är min bror och han är en sån underbar pojke.

När pappa sen framkallar rullen och får se 24 bilder på Calle med en fotboll i handen blir han mycket arg. Jag skulle ju förvalta bilderna.

En tredje bild. Vi har bara en solstol på torpet. Vi ligger i den tillsammans och läser. Vi förstår att mamma och pappa tycker att det är festligt att vi ligger i samma stol, de pekar muntert på oss när vi ligger där och läser. Jag tror inte vi reflekterar över det. För vi gör allt tillsammans. Vi går upp till dungen vid elledningen och plockar blåbär. Vi bygger en koja i det krokiga trädet vid badminton­banan. Vi plockar smörblommor en hel dag och får fem kronor per knippe av mamma, som vill torka dem och lägga ovanpå vitrinskåpet. Vi utforskar skräckslaget den övergivna och igenbommade husvagnen bakom ladan. Vi går upp till grusvägen och bygger dammar av pölarna efter kraftiga regn. Vi är lika rädda för den våta kylan i jordkällaren så när pappa ber en av oss att hämta en öl så går vi till­sammans. Vi somnar tillsammans på kvällen och vi vaknar tillsammans på morgonen. Vi står bredvid varandra i den våta daggen när vi morgonkissar mot syrenträdet. Allt vi gör, gör vi tillsammans. Jag varken kan eller vill göra det på annat sätt.

Hälften av den som är jag, är Calle. Och jag blir plötsligt så väldigt sentimental.

I morgon gifter jag bort halva mig själv.