Festen är över, nu tar baksmällan vid

KOLUMNISTER

GOTLAND.

Den så kallade Stockholmsveckan har i många år varit omtalad nationellt som den gränslösa festveckan i mitten av juli, där tusentals ungdomar från främst Stockholm åker till Visby för att gemensamt supa skallen i bitar under fem intensiva dagar.

Medierna har betraktat veckan som ett fenomen, ett urspårat tecken i tiden, som en bisarr kuriositet. Förra året introducerades uttrycket vaskning

i Visby, en aktivitet som

i korthet gick ut på att beställa champagne i syfte att inte dricka den. I år fnissades det åt uttrycket traskning, som innebär att man beställer champagne för att sedan omedelbart traska därifrån. Rapporterna från Stockholmsveckan har känts rent overkliga, som vore de tagna ur filmen ”En ding ding värld”.

Stockholmsveckans ledord har varit gränslöst. Här ska inte bara festas, här ska festas gränslöst. Flest flaskor på borden vinner och det är väl antagligen därför vi har fått ta del av människoöden som på många plan är rent sorgliga; Stissiga, uppjagade unga män och kvinnor står och joggar på stället, tittar sig oroligt omkring och berättar för reportrar att de sparat pengar hela året för att få ihop till resan och den typ av reskassa som gränslöst festande innebär.

Alla som inte deltar i Stockholmsveckan förfasar sig över den, men aldrig mer än att de skakar på huvudet och muttrar att det inte går att förstå sig på dagens ungdom. Få funderar över vad som egentligen händer när tusentals ungdomar samlas på en liten plats med ett enda mål: det gränslösa festandet. På Kallbadshuset nere vid Visbys strandlinje börjar champagnedrickarna spruta på varandra redan vid lunchtid och det är spektakulärt, men få kontemplerar över det faktum att det varje dag står en ambulans i beredskap strax utanför.

Få har funderat över farorna. Fram tills nu. Det dödsfall som inträffade i Visby i förrgår kväll innebär att festen är över. Nu tar baksmällan vid.

Dödsfallet är tragiskt för alla inblandade, och det känns fel att prata om detaljerna i exakt hur det gick till, men jag konstaterar att det gränslösa festandet som är själva ledordet för Stockholmsveckan har skördat sitt första offer. Kanske ska vi fundera över hur vi ska laga så att det inte händer igen.