Vi ska vara stolta över vår svenska jantelag

KOLUMNISTER

Tänk att det fortfarande talas så ofta om ”den svenska jantelagen”. Oftast stöter jag på uttrycket i intervjuer med kända eller halvkända personer, som stångat sig fram mot berömmelse.

De menar att de gått ”sin väg” i allt detta och berättar om den skepsis de mött på vägen som något typiskt svenskt.

”I det här landet får man tydligen inte ha framgång”, brukar de säga dystert och röra i en kaffekopp.

”Här ska man inte tro att man är någon. Det är så typiskt för den svenska jante­lagen”, kan de fortsätta. Och då är det meningen att man ska hålla med, att man ska skämmas för denna unkna och unikt svenska uppfattning att ”man ska inte tro att man är någon”. De flesta tycks alltså vara överens om att jante­lagen är dålig. Att det är något vi borde bli av med. Hur kunde det bli så? Finns det inte­ i själva verket något ganska vettigt här? Är det inte en ganska sund inställning att inte­ tro att man är någon? Kanske har jantelagen gjort svenska folket till bättre människor. Vi skrävlar inte så mycket. Vi snackar inte så mycket skit. Vi kör ner plogen i marken och fortsätter arbeta.

Jag funderar på Anja Pärson och det sätt på vilket hennes sommarprat i radion­ blev ett sådant magplask häromdagen. Hur kom det sig att det blev så avskytt på sina håll? Jag tror inte att det beror på att hon beskrev sin nyupptäckta homosexualitet som om hon fått en allvarlig sjukdom. Jag tror inte­ heller att det berodde på att hon – underligt nog – tog avstånd från den gayrörelse­ som gjort det möjligt för henne att över huvud taget komma ut på det sättet. Jag tror att folk främst reagerade för att hon var så skrytsam med sina egna framgångar, för att hon rakt igenom programmet talade om sig själv i tredjeperson. Den svenska jantelagen gjorde sig hörd.

När jag gör en mediesökning upptäcker jag att två av dem som använt ordet ”jantelagen” flitigast i landet är Björn Ranelid och Erik Saade. De säger att jantelagen har avundsjuka i botten. Jag tror det är helt fel. Vi är inte avundsjuka på Erik Saade ­eller Björn Ranelid.

Vi vill bara att de håller snattran en liten stund, att de slutar babbla om sin egen förträfflighet.

Och det är väl vettigt?

Jag tror att jantelagen gjort och gör ett hästjobb för att hålla de värsta skrävlarna­ och skrytmånsarna borta och därför vill jag hylla att den finns. Vi ska vara stolta över vår fina, svenska jantelag.