Och från den stunden ville jag inte heller dö

KOLUMNISTER

Jag tittar på mina händer och tänker att det där är ­inte ­mina händer – det är pappas händer. Det är pappas rynkor, pappas linjer jag ser. De är så slående ­lika att jag knappt vågar titta på dem.

Jag saknar pappas händer. De var alltid lite varmare än mina. Alltid så lena, som om tiden hade slipat bort ­alla ojämnheter från dem. De var alltid så fina och trygga att hålla i.

Det är först nu, i den här ­åldern, som jag börjar se vilken pappas pojke jag är. Våra ben ser precis likadana ut. Vi har samma öron – så mjuka att man kan trycka ihop dem till en liten boll. Pappas ständiga fnasighet i huden alldeles under ögonbrynen – den har kommit också till mig.

Åren går och jag håller långsamt på att förvandlas till min pappa. Jag trodde alltid att vi var så olika varandra, men jag tänkte inte på att det bara var åldern som ­skilde våra kroppar åt.

Och det är inte bara i det fysiska – min personlighet är alltmer pappas personlighet. När jag var ofärdig människa, i ungdomen eller så, var jag kanske lite kantig och ­irrationell. Impulsiv och svår att beräkna.

Men nu har jag sannolikt ­landat i den personlighet som kommer att följa mig tills jag dör. Jag är som pappa – en ganska tystlåten och sorgmodig människa. Det där draget av melankoli som jag som barn aldrig ­riktigt fick grepp om med pappa, det är jag i dag.

Jag och pappa, vi är ­kanske inte ledsna direkt, men vi är dystra. Och vi saknar lättsinne. Och vi bär på ­samma ångest.

Pappa brukade sitta i sin ­fåtölj i min barndom och svära för sig själv. Små ­pysande, väsande läten från roten av själen. ­”Helvete, satan, jävla skit”, kunde han viska när han trodde att ingen hörde.

Jag hörde allt och kunde ­inte förstå varför pappa satt och sa sådana saker. Jag funderade länge på det, minns jag.

Till slut frågade jag honom och han förklarade att han hade ångest för livet och för döden. Han ville verkligen inte dö. Och från den stunden ville inte jag heller det. Jag blev pappas pojke också där. Dödsångesten har tagit ett fast grepp om mig och ju äldre jag blir, desto iskallare, mer hisnande blir tanken att inte finnas till.

Sedan ett par år tillbaka­ har jag också börjat svära för mig själv när jag tror att ­ingen hör. Små besvärjelser av ångest. Häromdagen kom min dotter fram till mig just efter att jag utbrustit i något sådant.

”Vad säger du?” frågade hon.

Hon såg fundersam, oroad ut.

Hon kanske hade funderat länge på det där.