Jag försöker fly – men gubben ger inte upp!

KOLUMNISTER

Det började redan förra veckan. Jag fick ett mejl från min chef på Afton­bladet, där han meddelade att de inte var i behov av fredagsspalt eftersom hela Nöjesbladet skulle ägnas åt Bruce Springsteen.

När jag skriver ”Bruce Springsteen” blir ni kanske förvirrade. Ni känner ju honom som ”Bossen”. Ingen tidning, ingen privatperson tycks ha reflekterat över hur olidligt, patetiskt, sorgligt det är att kalla Bruce Springsteen för ”Bossen”.

Aftonbladet ägnade 16 sidor åt Bossen inför Ullevi-spelningen. Och nån dåre på konkurrenten kom på idén att göra ett magasin till Bossens ära! Ett magasin!

Jag förstår det inte. Det är ju ingenting unikt att ”Bossen” kommer till Sverige. Han kommer väl hit varje sommar? Han är ju ALLTID här. Och varje gång skriver medierna om ALLT han företar sig. Hur många gånger har han druckit nubbe på en båt? 10 000 gånger?

”Hysteri när Bossen lämnade hotellet”, löd en rubrik i den här tidningen i går. Men jag ser ingen hysteri på bilden. Jo, hysteri bland foto­graferna och reportrarna som står där och trängs för att rapportera om det.

Bossen går och tränar, Bossen tar en promenad, Bossen lämnar hotell sent, Bossen lämnar hotell tidigt. Bossen äter mat. Och jag tänker: Kommer den här mardrömmen någonsin ta slut? Kommer jag någon gång att kunna konsumera medier på vanligt sätt igen?

Så blev det fredag och de sociala medierna satte fart. Jag räknade inte så noga, men jag uppskattar att jag hade 30 bilder i min Twitter-feed på exakt samma sak – suddiga, luddiga bilder inifrån arenan bara minuter innan Bossen ska äntra scenen.

Och instagrammarna satte i gång när kvällningen kom och till slut klarade jag det inte mer. Jag var tvungen att stänga av ALLT! Jag lade mig i sängen för att sova bort det här.

Jag vaknade i morse, öppnade ögonen liksom oroligt, kisande. Var Bossen borta? Kunde livet återgå till det normala? Jag slog på datorn, tryckte i gång telefonen, satte på teven. Möttes av en första rubrik: ALLT INFÖR BOSSENS SPELNING I DAG!

Det är inte sant! Gubben ger inte upp! Han ska uppträda en gång till!

Jag bestämde mig för att stänga ner allt igen, men först skrev jag den här texten och alltför sent insåg jag det paradoxala i att den rör en medie­kritik mot ett feno­men som jag härmed måste anses vara en bedrövlig del av.