Jag skriker inte tillräckligt högt

KOLUMNISTER

Alla filmer borde ha åtminstone en auktionsscen. En fisförnäm auktionsförrättare med engelsk accent som med vita handskar visar upp en riktig dyrgrip för en publik som det plötsligt går ett sus genom, och ”we start at 2000, do I have 2000 pounds?”

Och det börjar lite trögt, publiken avvaktar, blickar byts över salongen och det blir mr Winterbottom som bryter tystnaden – 2000 pund är bjudet! Det här triggar ju hans antagonist över rummet, den lite mer förmögne av de två, som väl egentligen inte är direkt intresserad av dyrgripen i sig, mest av att klämma åt mr Winterbottom. Han höjer till 2500, för att visa var skåpet ska stå och Winterbottom är plötsligt mycket skakad, han svettas ymnigt, han ropar: ”2600!”

Och med ett överlägset flin kommer genast repliken: ”3000 pounds!” Gud, han tycks gjord av pengar!

Och det hela utvecklas till en vansinnig duell, publiken reagerar nästan förfärat på höjningarna och förrättaren försöker febrigt hänga med i svängarna och till slut, när vi alla tror att Winterbottom är en slagen man, vrålar han ut ett sista förfärligt bud och den lite rikare på andra sidan rummet, vidrör lätt sin hatt, en hälsning som säger: ”Du vann den här gången, men vi ses igen.”

Jag var på en auktion i går på Gotland och jag fattade tycke för en ljusstake i mässing. ”Har jag femti kronor?” ropade förrättaren och jag skulle precis gorma till när nån annan hann före. Och ytterligare en person gav 60 kronor. Jag var mycket nervös. Jag sträckte upp handen och ropade: ”70 kronor bjudet!”

Problemet var att jag ropade så gällt, ynkligt och lågt, så förrättaren hörde mig inte. Det gjorde däremot alla som stod omkring mig, som försiktigt vände sig mot mig för att se vad det var för stackare som inte ens kunde göra sig hörd.

Och budgivningen fortsatte och jag försökte igen, nu ropade jag högre: ”90 kronor!”

Förrättaren hörde inte heller denna gång. De runt omkring tittade på mig med förakt. Och jag skrek, förtvivlat: ”120 kronor!”

”120 kronor bjudet”, ropade förrättaren och pekade på mig. Lyckan då. Spänningen. Jag var med, jag hade häng, snart var den min. Så bjöd nån annan 130 kronor och jag funderade en stund, äh, den är inte värd mer, så jag tystnade och tittade ned i marken.

”Såld för 130 kronor”, ropade förrättaren.

Och sen åkte jag hem.