Och plötsligt blev OS väldigt intressant ...

KOLUMNISTER

Handbollen, va! Jag är helt fast! Jag oroar mig plötsligt för Doder. Jag visste inte att det fanns en svensk människa som hette Doder för tio dagar sedan, nu är min högsta önskan att han ska bli frisk till finalen.

Jag tittar till och med på andra handbollsmatcher än Sveriges och har fastnat för kommentatorn Chris Härenstam. Jag gillar honom. Han hetsar ­inte upp sig hela tiden. Det är ju så populärt, ju, att brusa upp och bli gäll och skrikig. Det är så jobbigt att lyssna på människor i falsett.

Chris Härenstam har en bisittare bredvid sig som ­heter Magnus Grahn. Jag har förstått att han är väldigt ­fysisk av sig. De pratar ofta om det. ”Nu kom du åt mig igen”, kan Härenstam ­mumla och så tystnad.

Så fort ­Sverige gör mål reser de sig upp och kramar varandra. Jag vet det eftersom de har sagt det. Jag gillar det, jag ­gillar bilden av det, där sitter de och kramas hela tiden.

Men så hände något efter Danmarksmatchen. Plötsligt skrek Grahn: ”Vi har högre berg! Vi har snyggare drottning! Vi kan åka skidor – och vi är bättre i handboll!” Och det där var jag inte förtjust i, dels därför att det var så klumpiga analogier, men framför allt: det var ju manusskrivet. Magnus Grahn satt på kammaren ­före matchen och skrev ner de här raderna. Och då dog ­magin lite grann. Man vill ju höra äkta glädjerop, inte förberedda oneliners.

Men så mötte vi Ungern. Och i slutsekunderna skrek Grahn: ”Nu är det bara att dra en vinare och gå på bio!” Jo, han sa så ordagrant. Och det var så konstigt att det blev intressant. Vad menade han? Berättade han om sina planer för kvällen? Eller uppmanade han oss som hade tittat på matchen att snabbt sänka en flaska vin för att hinna med niobion?

Jag minns när Christer Sandelin var med i ”Så mycket bättre” och apropå just ingenting sa att ”ibland vill man bara runka och käka glass”. Jag hade samma känsla av förvirring efter detta. Magnus Grahn blev plötsligt intressant på riktigt. Ett original. En excentriker. En handbollens Torsten Flinck.

Jag börjar så smått älska Magnus Grahn. Och jag ser så mycket fram emot att följa hans underbara grodor i dagens finalmatch. Och tänk om vi vinner! Då skiter vi väl i att fira på Sergels torg? Det är ju så förlegat! Vi ses i stället halvpackade och gapiga på Rigoletto klockan 21.15 och ­kollar nya Batman-rullen.