Jag vill inte gå ut av skräck för grannarna

KOLUMNISTER

Innan jag lämnar min lägenhet brukar jag lyssna efter ljud i trappen. Trycker örat mot dörren och om jag hör skrammel med nycklar eller hissdörrar som skjuts upp så avvaktar jag. Står där som en sinnessjuk och väntar ut ljudet av människa och först när det är fullständigt tyst där ute vågar jag mig ut. Då hastar jag och rinner snabbt ner genom trappen och försvinner ut och varje gång jag smälter in i folkmassan så känner jag triumf – jag har återigen sluppit hamna i ett stelt samtal med en granne.

Jag är inte särskilt social när det gäller det där. Jag gillar inte att hamna i hissen med Jonsson på två trappor, jag vet inte vad jag ska säga till Jonsson, vet inte vad vi ska prata om, vet inte hur jag ska bete mig. Så jag blir konfys och obehaglig, tittar in i en hissvägg och andas oregelbundet. Jag kan ha skrämt många i mina dagar.

Det är därför förargligt att jag hamnat i ett mycket socialt lägenhetshus. Här vill alla umgås mest hela tiden. Häpet betraktar jag dem från hissen när jag passerar våningsplanen, människor som står och hänger vid sina vidöppna dörrar och snicksnackar med grannen mittemot.

Ofattbara scener. Och det ordnas träffar. Vårstädning med korvgrillning i maj. Kräftskiva nere på gården i augusti. Jag vill inte framstå som ”sociopaten på plan 3”, men jag klarar bara inte av det. Så jag uteblir, vilket gör att jag dessutom får dåligt samvete, vilket gör att det blir ännu mer angeläget för mig att inte råka träffa någon granne, vilket gör att jag ibland har stått i fem minuter med kaninpuls och väntat på att ljuden av granne i trapp ska försvinna.

Men så blev det till slut ohållbart. Vi blev illa omtyckta i huset. Det har bland annat att göra med att vi slarvat lite med soporna och att vi inte alltid lämnar barnvagnen i det för barnvagnar avsedda rummet. Det var då det hände – det började komma lappar.

Formella, artiga, men rätt bestämda. Jag kände mig plötsligt hatad. De ville ha bort oss! Huset konspirerade mot oss! När jag lyssnade innanför dörren tyckte jag mig plötsligt höra hur de tisslade – om mig! Jag blev ursinnig. Ska de försöka driva ut mig?! Ur mitt eget hus?!

Och nu börjar det bli parodiskt. Min rädsla för att stöta ihop med någon är nu så kompakt att jag helst inte går ut alls.

Kanske var det såhär allt började, historien om när ”sociopaten på plan 3” faktiskt blev en sociopat på plan 3.