Helst av allt skulle jag ta en kula för ett barn

KOLUMNISTER

Hur vill du dö?

Det är en vanligt förekommande fråga i tidnings­intervjuer med kända människor. Dessa kända människor synes likna varandra, för de svarar alla likadant på frågan: de vill dö i sömnen, utan smärta, omgiven av ­sina nära och kära. Eller så är det allmänmänskligt – alla människor kanske har denna idé om det ultimata insomnandet.

Man vill ligga där i sängen­ och bli baddad med våt handduk i pannan av en son eller en dotter och mitt i en varm dröm försvinner man. Det känns så fantasilöst, kan jag tycka.

Alla funderar väl på det ­någon gång i livet – hur man vill dö. Ingen gång har jag sett en intervju med någon som svarar att de helst av allt skulle vilja avlida i ett slukhål. Det hände Jeff Bush i Florida i häromdagen. Han lade sig för att sova och hans bror satt och tittade på tv i rummet intill och hörd­e plötsligt en kraftig smäll och sprang för att ta reda på vad som pågick och såg att hela sovrummet utgjorde ett svart hål. Sex meter ner låg Jeff Bush avliden. Det är nåt med jorden som eroderas och rämnar och bildar de här slukhålen.

Jag skulle inte vilja dö i ett slukhål, men döden har ­varit påtaglig under de ­senaste veckorna för mig, jag har tänkt på den mycket. ­Funderat på hur jag skulle­ vilja dö. Och jag ­kommer ­inte på någon annan ­rimlig omständighet än att om jag ska dö så vill jag rädda ­någon annans liv. Ta en ­kula för ett litet barn, till exempel. Då skulle döden i alla fall kännas vagt ­meningsfull. Det skulle vara det som krävdes för mig för att ­våga tippa över kanten. Men det är klart – jag vill ju gärna ­vara gammal när det sker.

Över 80, helst över 90. Och i sådan ålder är det ju svårt att springa runt och ”ta ­kulor” för folk. Man är ju ­inte så mobil. Det ­hela skulle­ kanske behöva arran­geras.

Jag ligger där i sängen och nära och kära står omkring och donar med vapen och ett litet barn och så placerar de barnet bredvid mig och skjuter mig från andra ­sidan på sådant sätt att om ­kulan inte parkerat i min lunga så hade det genomborrat ­detta barn, och i detta­ ­­­skulle jag kanske känna en rening, men fan vet. Frågan är om en sådan sista suck skulle vara tillfredsställande, det skulle nog bara ­kännas märkligt.

Äh, jag vet inte, det får väl bli det där med sömn och utan smärta med nära och kära. Fantasilöst, men ett säkert kort.