Att respektera en lögn kan vara störst av allt

KOLUMNISTER

Jag stod mellan jobb för några år sedan och tillbringade mina dagar på ett och samma kafé i en galleria i Stockholm. Det fanns något i det rent upprepande som jag gillade med det där. Jag såg mönster som bara en stamgäst kan se. Varje dag klockan 11 kom samma äldre par in på kaféet. Mannen hade svårt att gå och kvinnan fick stödja honom i den lilla trappen. Varje trappsteg var en fasa för honom, jag såg det i hans blick. Krokigt vandrade de sedan arm i arm och satte sig utmattade vid ett hörnbord. De åt alltid samma tonfisksallad och drack alltid samma kaffe. Det fanns något rart i det där paret, jag var glad att få ta del av deras ritual.

Men det fanns något mystiskt där. När de ätit halva sin tonfisksallad reste sig kvinnan alltid upp och sa att hon skulle till Apoteket. Hon var borta en bra stund, han satt stilla och petade lite i maten, och sen återvände hon med en Apoteket-påse. Jag kunde inte förstå varför hon skulle resa sig mitt i maten på det sättet.

Jag började vaka över henne allt noggrannare. Jag såg hur hon långsamt skred i väg och hur hon sedan snabbt ökade stegen när hon kommit en bit på vägen. Jag blev nyfiken. Jag följde efter henne. Hon rusade i hög fart till Apoteket, plockade på sig en Apoteket-kasse som hon stoppade ner sina handskar i. Sen rusade hon vidare till en restaurang en bit bort. Och där satte hon sig vid ett av borden och beställde in två glas vin. Hon drack vinet mycket fort, hennes härjade blick svepte över gallerian, och sen var hon färdig och hastade tillbaka till sin man. Och där åt hon vidare på sin sallad och drack sitt kaffe och sen haltade paret hem.

Dag efter dag, vecka efter vecka. Den gamla damen smög i väg och drack. Det var starkt att ta del av, en livslögn rullades upp framför mina ögon. Och kanske ännu starkare – jag såg något i mannens blick när hon gång på gång kom tillbaka. Han visste exakt vad hon gjorde, men sa ingenting.

Jag funderade på det där paret häromdagen när jag var tillbaka på kaféet och slogs av att klockan var elva. De dök inte upp. De kanske inte längre finns med oss. Och jag tänkte på hemlig­heterna som de höll för varandra in i det sista, stolt­heten i det där, deras respekt för varandra, och jag kunde inte bestämma mig för om det var sorgligt eller bara mänskligt eller kanske till och med vackert.