Tio av er kan minnas detta resten av livet

KOLUMNISTER

När de ringde från sjuk­huset och berät­tade att pappa var på väg att dö så kasta­­de jag mig ut på gatan och tog en taxi. De spelade ”Walk like an egyptian” på radion i bilen. Varje gång jag hör den låten tänker jag på den där taxi­res­an mellan Sture­gatan och Södersjukhuset. Regn på utsidan av rutan, imma på insidan. Asfalten glittrade på Centralbron. Långt rödljus vid Medborg­arplatsen, fulla ungdomar som jiddrade med en vakt utanför Göta Källare. Walk like an egyptian. Sensommar, lövtunga träd längs Götgatan som böjde sina nack­ar, som för att visa mig respekt.

Jag kunde skriva en roman om den där resan, jag minns varenda smak, färg, doft och detalj.

Det finns väl ett tiotal sådana dagar i mitt liv, dagar då jag kan återskapa skeendena per sekund. Starka trauman, men också starka lyckokänslor. Asiatiska restaurangen på Odenplan. Den leende expediten med den simmiga blick­en. Den sötsura såsen som läckte från takeaway-lådan när jag tog den på mopeden, vilket gjorde att min första dejt med min blivande fru blev kladdig och underbar. Jag kan fortfarande känna klibb på fingrarna och smak­ av cashewnötter i gommen.

Men minnet beter sig märk­ligare än så. Det fun­gerar som en stupränna för intryck ock­så innan de här stora sakerna sker. Tio timmar innan Aman­das vatten gick. Jag visste inte att mitt liv ska förändras. Jag var på McDonalds, åt en McFish, jag brukar inte äta McFish. Sen gick jag längs Sveavägen, förbi platsen där Olof Palme mördades. På minnesplattan hade någon tryckt ner en glasstrut. Det såg så vanvördigt ut, glassen hade runnit ut och jag funderade på att ta bort glass­en och göra det fint, men jag hade tagit några steg förbi plattan och lät bli. Men jag tänkte på det, att det var dumt att jag inte gjorde det.

Ända borta vid Odengatan tänkte jag på glassen, att jag skulle ha tagit bort den.

Märkligt hur minnet också suger upp den här typen av saker, som om ens väsen vet med sig att något ska hända.

De flesta av er som läser den här texten kommer snart att glömma den och aldrig mer fundera över den.

Men det finns kanske tio stycken av er som just står inför något livsförändrande i dag. Ett vatten som går. Ett dödsbesked. Ett möte med den stora kärleken. För er tio kommer den här texten kanske att finnas med er för resten av era liv.