Känslan av odödlighet håller i sig efter en show

KOLUMNISTER

Jag gör en enmansföreställning om kvällarna i Stockholm. Det är speciellt för självbilden. För några ögonblick, när man tar emot publikens applåder där i slutet av föreställningen, är det lätt att tro man att man är större än livet. Och det kan hända att den där känslan av odödlighet hänger kvar en stund. Härom­dagen skulle jag direkt efter föreställningen på en födelsedagsmiddag. När jag gick ut på Kommendörsgatan så var jag inte Alex, jag var Show-Alex. Jag mötte i hast några ungdomar och häpnades över att de inte applåderade efter mig när jag skyndade vidare, upp mot middagen. Festen hade hållit på i ett par timmar och det hade druckits en del. Skratten ekade mellan väggarna. Uppsluppet och tillbakalutat, kavajer avhängda över stolsryggarna, klackskor som vilade under bordet bredvid sina ägarinnor.

Och jag kom ju in som Show-Alex. Blev nog lite perplex över att allt inte omedelbart tystnade, att blickarna inte genast riktades mot mig, att en av gästerna inte reste sig upp och började klappa, först långsamt och starkt, sedan mer intensivt, att inte resten av sällskapet sedan stämde in.

Jag slog mig ner vid min plats och märkte att just ingen alls brydde sig om mig. De var inne i sina samtal, förde sina resonemang. Jag försökte väl flika in saker och ting, försökte brotta mig in i stämningen, men det gick bara inte. Show-Alex fick panik.

Så hörde jag att paret mitt emot började prata om terapi och då bara hände det; jag bröt in och sa att jag hade några tankar om terapi. Och så drog jag min fem minuter långa monolog om terapi från showen.

Jag har arbetat med att skriva den passagen i fem dagar. Jag har trimmat poängerna under tre veckors rep på scen. Och jag har förfinat timingen under de tio gånger som jag haft min föreställning. Den sitter så in i helvete bra, den monologen.

Och det fungerar! Jag kommer in i middagen! De tror ju att jag bara improviserar lite med den här noga uttänkta texten. Jag märker hur jag trollbinder folk, en efter en lossnar de från sina samtal och lyssnar på mig.

När jag är färdig, utmattad men lycklig, ser jag hur åtta fascinerade blickar är fästa på mig. Och precis när jag faktiskt tror att de ska ställa sig upp och applådera, säger en av dem: ”Du, jag såg din show förra veckan.”

Show-Alex försvinner. Han kommer aldrig mer tillbaka.