Jag åkte till torpet och besökte min barndom

KOLUMNISTER

Jag och min bror sätter oss i en bil för att åka till vårt gamla landställe från barndomen. Vi passerar de gamla rastplatserna och bensinmackarna där vi brukade stanna och sträcka på benen, vi pekar, byter minnen med varandra och skrattar.

Resan är 45 mil lång, men 30 år bred. Det händer något när man reser så brett, det smärtar, perspektiven blir alldeles för skarpa.

Vi pratar allt stillsammare ju närmare torpet vi kommer. Vi anländer sent, när solen står lågt, åker ner för en igenvuxen grusväg, buskar rasslar under karossen.

Och där ligger sjön, den är kvar, jag ser den redan genom träden, ser solen i vattnet som en gata av hamrat guld.

Det ser ut som förr, som alltid vid den här tiden, när mamma och pappa tog en whiskypinne vid vattenbrynet i kvällssolen.

Och där står den röda trästugan. De två fönstren ser ut som ögon som vänligt blickar ut över marken där vår barndom ägde rum. Vi känns beskyddade inne i bilen, så vi sitter kvar en stund, tittar på torpet som tittar tillbaka på oss.

När vi öppnar dörrarna så är det som att en lång rad fullständigt ljudlösa explosioner briserar inom mig. Det är så rikt på information, så förtätat. Jag ser hundratals versioner av mig själv som barn springa över gräsmattan.

Det är så fullständigt intakt, alltsammans. Som att vara på besök hos sin egen barndom, och jag vet inte om jag får vara här, vet inte om jag får röra sakerna. Som att vara på ett museum över ”familjen Schulman sommaren 1987” och jag går runt bland montrarna och installationerna och slås av hur autentiskt allt är.

Till och med ljuden!

Vattenpumpen som råmar från toaletten, jag är imponerad - hur har de fått till det?!

Vi går ner till sjön, minnesbilder av grodyngel i en hink.

Ringar i vattnet, fiskarnas sätt att reta oss när vi kastade med spöt.

Och vi sitter där i två stolar, nedtryckta av allt omkring oss, av allt som hänt här. Det är inte längre vi som sitter där, det är versionerna av oss.

Dagen efter lämnar vi torpet. Vi åker via Filipstad, Karlskoga, Örebro och Västerås. 45 mil, resan tar 30 år.