Får mig att känna mig som en usel människa

KOLUMNISTER

Det är nåt med de här dagarna i slutet av juli. Sommaren vill inte gärna visa det, men den förbereder sig på att ge upp. Det finns ett allvar i grönskan, en tyngd i lövverken.

Sommaren får arbeta hårt för att hålla färgen och därvidlag påminner den om en tyngdlyftare som står bredbent med skivstången sträckt över huvudet och han håller andan och visar alla tänderna och det är ådror i pannan och daller på armar och plötsligt faller skivstången och allt är över.

Det är nåt med just de här sista, ansträngda dagarna av sommaren som gör att jag tycker särskilt mycket om den. Jag ömmar för den. Och jag sitter på min uteplats på Gotland och blickar ut och växterna har kommit så nära, det är som att de lutar sig fram mot mig för att höra vad jag säger. Det är väl nåt med åldern, men jag känner mig allt mer fäst vid att vara i naturen. Det händer något efter en lång sommar i den.

Jag går och plockar björkris till bastun och när jag står där och sliter av grenarna slås jag plötsligt av en fånig tanke: får jag verkligen göra så här? Mot trädet, menar jag. Jag klipper gräsmattan och inser att jag inte bett om lov, att jag inte frågat om det är okej. Med gräset, alltså.

Och jag äter min middag och ser lammen där borta på ängen och jag undrar så varför de glor så förtvivlat på mig och jag inser mellan tuggorna att jag faktiskt äter lamm, att jag äter dem. Och jag förstår att lammen står där och dömer mig i det tysta. Och jag finner det rimligt att de gör det. Och jag inser att jag inte bara äter dem, utan att jag också sitter på dem, för under mig har jag ett lammskinn som jag köpt på granngården. Ytterligare ett par lamm ansluter, nu stirrar åtta ögonpar på mig. De har inte gett tillåtelse till mig att äta upp deras kusin och sitta på deras syssling.

Jag menar allvar. Det här händer mig. Jag känner mig som en usel människa.

Jag går ut på grusvägen, längs diket glimmar vildblommor. Jag får syn på cikorior. Jag är färgblind, men till och med jag uppfattar att den där ljusblåa färgen är ljuvlig. Jag plockar fem eller sex stycken och ställer dem i ett litet vattenglas på bordet på uteplatsen. Jag gör ett ärende i köket och när jag kommer tillbaka har blommorna slutit sig. De har alla förlorat sin blåa färg och är nu gråa.

Jag menar allvar. Det här händer mig.