Kolumn

Aftonbladet

Kolumnister

Den djävulska 5:2-dieten toppar försäljningslistan

I veckan släpptes Jonas Gardells tredje och sista del av ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Den är redan ofattbart hyllad, branschkännarna räknar med att den ska bli samma osannolika försäljningssuccé som de första två delarna. Men boken ligger inte etta på boksajterna.

På Adlibris topplista ligger Angela Dowdens ”5:2-kokboken” på första plats. Gardell ligger inte heller tvåa, för där finns Michael Mosleys ”5:2-dieten”. Och trea är ”Ulrika Davidssons kokbok om 5:2”. Jonas Gardells roman ligger först på fjärde plats.

Att betrakta den topp­listan gör mig så outsägligt dyster, inte för Gardells skull för han klarar sig nog, nej min sorg spänner över svenskarna, kanske över mänskligheten, över historielösheten i det här. Nu står vi alltså här igen, besatta av ännu en diet som ska få oss alla att gå ner i vikt. Nu ska vi gå ner genom att halv­fasta! Fem dagar i veckan käkar man på som om inget hänt. Och de resterande två dagarna äter man så gott som ingenting alls. Man hoppar över hela mål, tar tre skivor gurka till frukost och sånt. Man lider sig igenom dessa två dagar - tills himmelrikets portar åter öppnar sig och man kan äta tårta till frukost igen.

Dieten är unik, för det är den enda i sitt slag som uppmuntrar både svält och hetsätning på en och samma gång. Därför är den också sällsynt vidrig, men det finns en aspekt av dieten som gör den rent djävulsk.

Anhängarna vill strängt göra gällande att 5:2-dieten ger ett längre liv. Plötsligt finns det ett ”vi” och ett ”dem”. Vi som inte hoppar på båten kommer alltså att trilla av pinn en efter en medan 5:2-dietisterna sitter gamla som satan i en hammock och hoppar över mål efter mål efter mål.

Nu kan jag inte så mycket om dieter, men jag kan nåt om sunt förnuft och mitt sunda förnuft säger mig att om man vill gå ner i vikt så ska man sikta på att träna på sådant sätt att man gör sig av med mer energi än vad man tar in. Gör man det så går man ner i vikt. Och gör man det så mår man bättre.

Det är därför jag känner sorg, för det här är ingen trend, det är en folkrörelse. Just i detta nu sitter halva landet hopkrupna över en kopp grönt te till lunch och längtar till att fastan är över. Och då ska det firas med en Cola och sockerkaka.

Kanske har vi som inte förblindats ett ansvar. Så fort vi får syn på en fastande stackare, borde vi gå fram och ge hen en kram. Och en macka. Och ett par joggingskor.

AFTONBLADET