Jag bara sket i brorsan och följde efter mamma

KOLUMNISTER

Visst kan det hända er att ni kommer att tänka på en händelse där ni gjort något dumt eller pinsamt och blotta minnet av det gör att en fysisk reaktion skapas i er. Ni skäms så mycket att ni väser något för er själv, i ett försök att liksom överrösta det pinsamma minnet. Det här händer mig ganska ofta. Jag har förstått att alla människor väser olika saker i sin skam över smärtsamma minnen. Jag brukar väsa ”fuck it”. Jag vet inte varför, det har bara blivit så.

Jag kom att tänka på detta i går, för vi åt fondue hela familjen. Med min familjs gamla fonduegryta. Grytan är svart, men jag minns att den var i koppar en gång. Det var spännande att äta fondue igen. Samma procedurer nu som i barndomen. Man häller darrhänt ner tändvätskan i behållaren, för undan barnen med sträng blick när man tänder på. Någon av ungarna gör en yvig gest och då blir man onödigt nervös och ryter: ”Ni måste vara stilla nu!”.

Och i den där kritiska rörelsen, när jag tände på elden inför de stela barnen i går, kom jag att tänka på precis en sådan episod, ett minne från en fonduekväll för 30 år sen.

Pappa hade fyllt på tändvätskan slarvigt och det hade runnit ut lite på bordet. Plötsligt började det brinna, duken fattade eld, pappa skrek ”HELVETE”, jag minns hans eldupplysta ansikte, skräcken i hans blick när han försökte släcka elden med sin näsduk. Också den fattade eld, han kastade den på golvet. Jag blev väldigt rädd. Min lillebror började gråta.

Och mamma flydde.

Hon bara sprang i väg!

Jag kunde inte tro att det var sant. Mamma lämnade sina barn i elden och sprang. Och jag tänkte: Jag måste följa efter mamma. Hon vill inte rädda mig, men jag ska rädda mig själv genom att springa efter henne. Så jag lämnade mina bröder och pappa och sprang efter. Mamma sprang ner för trapporna, jag förstod att hon stod i begrepp att lämna huset, att fly nerför gatan. Jag skulle följa efter. Till varje pris.

Mamma sprang till en byrå och rotade vilt. Skulle hon ta på sig kläder? Hade vi verkligen tid? Huset skulle brinna upp när som helst. Jag sprang och tog på mig min jacka. Då såg jag att mamma hade plockat fram en stor filt och att hon nu återvände upp för trappan. Tillbaka mot elden! Jag sprang efter och såg hur hon kastade filten över bordet, elden släcktes omedelbart.

Att jag trodde att mamma bara stack. Och att jag bara sket i lillbrorsan och de andra och sprang efter.

Fuck it!