Online-tv fick politikerna att framstå i helt nytt ljus

KOLUMNISTER

Jag åkte tunnelbana och mitt bland alla ­resenärer som satt krökta över sina smartphones såg jag plötsligt en medel­ålders herre som bläddrade i en kvällstidning. Det såg så bökigt ut när han vände sida, folk fick maka sig för att ge plats för den märkliga aktiviteten. Någon blev väl irriterad, men det fanns något gulligt ­ i det hela, jag ömmade för mannen som sysslade med något så ålderdomligt. Jag minns ju så tydligt magin kring kvällstidningarna förr om åren. Pappa kom hem med dem på kvällen, de glödde i gult och svart och rött, och vi samlades runt dem över köksbordet. Kvällstidningarnas position var stark, de satte agendan för allt vad vi människor pratade om. Så har det ju ­inte varit på mycket länge.

När kvällstidningen på papper dog så försvann något som kvällstidningarnas webbsidor inte kunnat kompensera. Vi samlas inte längre!
Så här om dagen surfade jag in på aftonbladet.se för att se deras partiledar­debatt, den första online-partiledardebatten någonsin. Jag var tveksam till en början. Partiledarna introducerades av mullrande röst och det var rökmaskiner och spotlights och vilda kameraåkningar, det kändes som ”Vem vill bli miljonär”. Och det fanns en slängighet, eller vad man ska säga, hos programledarna som ­kändes obekväm. Lite ­hejsan-tjosan, det är man ­inte van vid när man tittar på politiska debatter. Jag förstod först efter en stund att det var just den slängig­heten som gjorde debatten till den överlägset bästa i valrörelsen.

Jag har aldrig tidigare sett partiledarna på det sättet. De glödde! De skrek och blev sura! Det var som att de talade från hjärtat för första gången i sina liv.
Det är svårt att förklara de här mekanismerna, men jag är säker på att det fanns ­något avväpnande med hela upplägget som gjorde att det blev så bra. På SVT:s parti­ledardebatter står parti­ledarna rakryggat och håller ryggen fri och gör allt de kan för att undvika att ge ­besked. Det här var något annat.

Och det var starkt också på ett annat plan, för jag har nu sett hundratals webb-­teveprogram som alla lidit av en och samma sak: det är webb-tv som försöker vara vanlig tv. Aftonbladets partiledardebatt - och Expressens debatt två dagar senare - var de första webb-­programmen som förstod att online-tv kan och bör ­vara något helt annat.

Det var första gången på tio år som jag kände att kvällstidningarna återigen kommer att bli det man samlas runt, det som sätter agendan för vad vi pratar om.