Fredagsmyset ger dig minnen för hela livet

KOLUMNISTER

Fredagsmyset fyller 20 år i år, läste jag i tidningen. För mig som 70-talist känns det fortfarande lite avigt med att mysa på fredagen. Jag har nog försökt med tacos framför ”Idol”, men det har alltid känts som en konstruktion. Det är att ge mening till en dag som för mig varit död i barndomen.

På 1980-talet var fredagen lång och tom, det fanns ingenting gott på soffbordet, ingenting på teven, bara Aktuellt och pappa och mamma som hummade i sina fåtöljer. Vi var tre barn och alla väntade vi på lördagen. Då drack pappa whisky och soda, mamma drack gin och grappo. Vi fick Coca-Cola och snacks. Jag valde alltid ”hot chips” med eldflammor på påsens omslag. Det var så städat i vardagsrummet, glasbordet doftade rengöringsmedel, en air av dammsugardoftkulor i luften. ­Spraket från öppna spisen.
 

Mamma och pappa var glada, ja, kanske till och med lyckliga. Och teven visade program som var konstruerade för familjen. ”Nöjes­maskinen”, ”Nöjesmassakern”, ”Razzel”, ”Nöjes­kompaniet”. ­Eller, det var väl framför allt för de vuxna.

De där sketcherna som mamma och pappa skrattade så mycket åt, de förstod vi barn sällan något av.

Som Åke Catos och Sven Melanders kockkaraktärer ”Werner och Werner”. När de sa ”det går lika bra med selleri” och mamma och pappa exploderade av skratt av denna ännu i dag fullständigt obegripliga punchline. Eller Johannes Brost med Per Eggers i knäet, som hela tiden sa ”hej till publiken”. Mamma skakade på huvudet och blundade och slog handen i knäet och jämrade sig lyckligt: ”Jag orkar inte mer.” Pappa pekade på teveapparaten och skrek av glädje: ”Han är inte klok!”

Och vi barn satt lyckliga, tysta och slickade chipssmulorna av finger­topparna.
 

Och när programmet var slut så behövde vi inte gå och lägga oss. Doft av pappas ­cigariller Bellman Siesta och mammas röda Prince mjukpack. Pappa satte ner whiskyn lite klumpigare i glasbordet. Mamma och pappa tog varandras händer. De trodde kanske inte att jag såg, att jag inte tänkte på det, men jag såg allt sånt. Det glödde av lycka i mig. Den här familjen kanske är obrytbar ändå. Och vi barn somnade huller om buller i soffan och mamma bar ner oss, bäddade ner oss i de iskalla lakanen.

I dag gör Sverige samma sak, fast på fredagar. Inga stora saker, kanske, tacos och Cola. Men många av barnen kommer bära med sig minnena för resten av sina liv.