Dagens namn: Peter, Petra
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Alex
Schulman

Min fru går och duschar - då är jag fast i ostkupan

Jag fixar med maten i köket och det plingar till i telefonen, ah, det är ett meddelande på Instagram. Jag fiskar fram min enhet och sen för­svinner världen. Jag står med böjd nacke, krökt som en ostbåge, och tittar ner i telefonen. Bläddrar bland bilder och meddelanden, det susar i systemet, en vänlig bris, som björkar i sommar­kvällen när det mojnar.

Vad som händer sen är ­diffust. Jag hör ett barn ­skrika, men det känns inte verkligt. Det är ett dovt, främmande ljud. Burkigt. Det är som om jag befinner mig ­inne i en ostkupa, ljuden kommer utanför den. Jag känner en liten hand rycka i mitt byxben, men det känns inte som att det är mitt ben det hela gäller, jag är stum och dum och bedövad, det är bara jag och min feed, det finns inget annat.

Men så vaknar jag upp ur trancen av att min fru står framför mig. Hon skakar mina axlar och ropar: ”VAD ÄR DET MED DIG? HÖR DU INTE ATT BARNEN ­SKRIKER?”

Och jag tittar ner på den gråtande ungen, jag nästan i chock.

Vad är det som händer med mig?

 

En mörk insikt har ­börjat komma till mig. Det märks främst på kvällarna, när barnen somnat och jag ligger i soffan och kollar ­telefonen. Och så kommer min fru in i rummet - då ­lägger jag blixtsnabbt undan den innan hon hunnit in. Det är mitt sätt att säga: ”Nej, jag ligger inte här och kollar ­telefonen! Absolut ­inte! Jag skiter väl i den macka­pären!” Och så kollar vi tv och det plingar till i min ­telefon och den första impulsen är ju att kasta sig mot den och girigt vittja den på ny information. Men jag ­ligger kvar, stel som en pinne­, vill inte visa min fru ­vilka krafter som rör sig här. Så jag tittar med fast blick på tv:n, men jag tänker bara på telefonen. Vad var det för pling? Kan hon inte bara gå härifrån, göra sig nåt ­ärende, kan inte något av barnen vakna? Jag vill veta vad det var för pling!

 

”Jag tar en dusch”, säger hon och när hon försvinner så är det en lycklig stund, det är återigen bara jag och min telefon, suset i systemet är tillbaka, jag är tillbaka i ostkupan, där tiden går snabbare - en minut i ost­kupan motsvarar åtta i den verkliga världen, så jag ­hinner knappt börja fibbla innan min fru är tillbaka, jag hör hennes ljud i rummet intill och jag kastar telefonen mot soffbordet precis innan hon visar sig i dörröppningen.

Och jag säger det inte, men jag tänker det: ”Hej, jag ­heter Alex och jag är mobil­beroende.”

Alex Schulman

Visa fler
Om Aftonbladet