Påskhelgen i Åre blir inte riktigt som jag tänkt mig

KOLUMNISTER

Skiduthyraren tittar ut över sina hyllplan med pjäxor och grubblar. Han tittar på mig och sedan på pjäxorna och sen på mig igen och han hummar och väljer ut ett par och så rör vi oss bort mot skidorna. ”På vilken ­nivå åker du?” frågar han och eftersom jag inte åkt en enda gång under de senaste 20 åren så borde det rimliga vara att jag också säger det till honom.

I stället hör jag mig själv säga: ”En bra bit över medel”. Att ljuga för skid­uthyraren är väl ungefär ­lika kontraproduktivt som att ljuga för ens terapeut, men det är något i mig - MIN STOLTHET! - som gör att jag måste.

De har nya skidor nu, ­carver eller kavring eller vad fan det heter. Jag fattar mig inte på dem. Därför blir påskhelgen i Åre inte riktigt som jag tänkt mig. Eftersom jag inte längre kan åka ­skidor över huvud taget, så blir jag mån om att folk ska tro att jag åker bra när jag är stillastående. Jag står därför på ett sätt i backen som ser bra ut. Jag ser skicklig ut. Jag vilar med stavarna mot armhålorna. Lagom bredbent.

Det är som om jag stått och vilat i den där backen i många år. Jag är bra på att gå på och av liftarna och få det att se bra ut. Avslappnad, folk som ser mig tänker ­kanske ”oj, det där är inte ­direkt den första ­liften den där ­legendaren åkt i”. Jag är bra på att joxa med materialet på sånt sätt att jag nog framstår som en skicklig slalomåkare. När jag tar på mig pjäxorna slår jag vant och ganska hårt med staven på sulan, för att få bort snön. Det ser bra ut, jag känner det i hela kroppen. Jag ­putsar solglas­ögonen med ärmen sam­tidigt som jag tittar bort mot berget, som om jag planerade den avancerade rutten.

Jag är bra på att sitta med en öl i solen på lunchen och se trött men lycklig ut efter en hård förmiddag på ­fjället. Men sen ska det ­ändå åkas också. Det ­måste man ju till slut. Och då är det plogen som kommer och illusionen försvinner.

Jag går tillbaka med skidorna till uthyraren när helgen är över. Jag bär dem över axeln på ett så avslappnat sätt att det ser ut som att jag är en väldigt skicklig skidåkare.

”Har ni haft det bra?” ­frågar han.

”Jodå. Lite dåligt med snö, offpisten blir lidande. Men helt okej”, säger jag.

Sen upp med en bild på Instagram där jag står och lutar mig mot ­stavarna och sen åker jag hem till ­Stockholm igen.