Dagens namn: Helena, Elin
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Alex
Schulman

Polisen borde satsa på att jaga riktiga skurkar

Polisen på bilden har inget med texten att göra.   Polisen på bilden har inget med texten att göra. Foto: TT

Jag stod parkerad med bilen på en gata i Åre och väntade på min fru när polisen plötsligt kom. Jag såg bilen redan i backspegeln, den krypkörde upp bredvid mig och stannade precis intill. Min första känsla – skräck. Jag tänkte att något av mina felsteg nu slutligen hade kommit dem till känna och nu var mitt liv som jag kände det över. Min andra känsla var mer en instinkt och den sa: Kör, Alex! Fly för livet! Det är som det alltid är med mig och poliser – det tar fem sekunder av ­kaos i huvudet innan jag kan börja tänka klart.

 

Jag vände blicken mot polisbilen som stod bara ­någon decimeter från min. Två poliser i framsätet, båda i 35-årsåldern. Polisen i passagerarsätet tittade på mig uttryckslöst. Han gjorde inga åtbörder, han bara tittade. Så otroligt kusligt. Jag fattade snart vad han höll på med. Han tyckte inte att han behövde meddela mig om att jag skulle veva ner rutan, han tyckte att hans bil och hans uniform skulle räcka som information. Han väntade bara ut mig.

Då kom nästa känsla – vrede. Vad satt han där och stirrade för? Varför kunde han inte bara med­dela vad han ville?

Vreden växte, den blev så stark att jag kände att nädu, jag tänker inte spela med i ditt sjuka lilla mindgame. Jag ­tänker inte underdånigt ­veva ner rutan och stamma och fråga om det är något på tok. Jag sitter lugn i båten tills han säger något eller gör ­något. Så jag stirrade till­baka på honom. Han bar ­oljefärgade solglasögon, jag såg min egen fåniga uppsyn i spegelglaset. Det kändes som att det gick fem minuter, men det var nog fem sekunder. Och jag gav upp. Det blev för obehagligt. Så jag vevade ner rutan.

”Det är stoppförbud här”, sa polisen.

”Jag väntar på min fru, hon kommer när som helst”, svarade jag.

”Det spelar ingen roll. Det blir kaos i trafiken om det står bilar här.”

 

Jag tittade mig omkring. Kollade i backspegeln. Jag såg inga bilar. Inte en enda bil. Gatan var så oändligt öde.

”Jag förstår”, sa jag. Polisen körde i väg. Med skakig hand lade jag i en växel och lämnade platsen. Jag ångrade mig på en gång. Vit och kränkt satt jag sedan på en laglig parkeringsplats och darrade. Vreden inom mig tilltog. Så mycket som jag skulle sagt. Och nu skulle chansen aldrig komma tillbaka. Jag har burit med mig minnet under två veckor. Det släpper inte ­taget. Jag ville så gärna ha sista ordet. Det var först i går förmiddag som jag kom på att han kanske ­läser Aftonbladet.

Hörru! Gatan var helt jävla tom! Stick i väg och leta efter riktiga brottslingar i stället!

Åre Polisen

Alex Schulman

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet