Skogen är viktig för mig – men jag vet inte varför

Foto: Lars Pehrson / SvD / TT
KOLUMNISTER

Jag tittar på SVT:s ”Jordskott ”som i långa helikoptervyer skildrar ”skogen” på ett nästan pornografiskt sätt, och jag tänker att det är nåt med mig och skogen, men rättar snabbt mig själv: det är väl nåt med alla oss svenskar och skogen. Vi bär alla på en skog och även om vi inte går i den längre så finns den ju kvar i oss.

Min skog ligger precis ovanför ett torp i Gustavsfors i Värmland. Där tillbringade jag alla mina somrar i barndomen.

Skogen är tät och lutar sig ut över grusvägen från båda håll. Säg en yta där, säg vilken som helst och jag har någon gång trampat på den. Jag kan varenda sten i den där skogen, varenda knäckt björk, varenda knivig passage. Det var i den här skogen jag rymde hemifrån första gången – 45 skakande minuter när mamma ropade på mig från grusvägen och jag satt och hukade bakom en sten.
Lite längre upp finns bären i augusti - det är 1983, tre små bröder sitter på huk och plockar blåbär och smäller myggor mot nackarna. Det går en traktorstig där borta, vattnet samlas i hjulspåren efter regn. Om man följer spåren tornar snart ett mäktigt elverk upp sig. Gul skylt med texten ”LIVSFARLIG LEDNING”. Där får vi inte gå och det gör vi inte heller.

Det händer att jag tar med ett förstoringsglas upp i skogen och så bränner jag myror och andra smådjur. En märklig upphetsning när de fräser och dör. På kvällen sen när jag ska sova kan det hända att jag får ångest när jag tänker på krypen. Jag har gjort fruktansvärda saker med det där förstoringsglaset.

Några år senare – jag har gömt porrtidningarna som jag fick låna av Björne under en sten. Jag går ensam upp ibland och bläddrar i de räfflade, gulnade sidorna.
Ibland tar jag och pappa en promenad i skogen. Vi hittar djurspillning. ”Det är älg”, säger pappa och petar i bajset med en pinne och tittar bistert ut över växtligheten. Jag hittar en svamp, men pappa säger att jag inte ska röra den, för den är giftig och pappa är kolossal i sin kunskap. Hur kan han veta alla de här sakerna?

Så många barndoms­versioner av mig själv som springer fram och tillbaka i den här skogen. Det kan gå månader utan att jag tänker på den. Men så påminns jag. Som när jag tittar på ”Jordskott”. Eller som i går kväll när ett stilla regn kom över Sverige. Det luktade fukt och jord och jag tänkte på min skog.

Jag har en känsla att den är otroligt viktig för mig, men det är svårt att säga varför.