Första skoldagen - det gäller att släppa taget

KOLUMNISTER

Min dotter provpackar ryggsäcken redan kvällen innan. Kontrollerar att äpplet får rum i matlådan, tar ut pennorna ur pennskrinet, räknar dem och lägger tillbaka. Hon lägger fram kläderna hon ska ha på sig.

Det är första skoldagen, och den här dagen har tornat upp sig framför henne i flera år. Hon har bestämt sig för att bli vuxen och det här är första steget.

Vi går tillsammans till skolan. Jag har inte varit i de här miljöerna på 20 år, men allt är sig likt. Långa korridorer med fossilmärken i stengolvet, en skolgård i solblekt asfalt, lärare med stenciler i famnen i samtal, en studierektor med doft av fika i munnen, som snabbt hastar förbi. Vi kommer fram till det låsta klassrummet och får vänta utanför. Barnen tittar på varandra under lugg. Föräldrarna tittar på de andra barnen under lugg. Den där tjejen, kommer det bli min dotters bästa kompis? Kommer den där killen bli hennes värsta mobbare? Föräldrarna ombeds vara med under uppropet, vi ställer oss längs väggarna medan barnen sätter sig på de platser de tilldelats av fröken.

Jag ser Charlie, ser tecknet på nervositet - att hon har tungan mellan läpparna - när hon slår sig ner. Bredvid henne sitter en kille.

Hon vänder sig mot honom. Tittar på honom där han sitter och ritar något i sitt block. Så tar hon sats. ”Hej, vad heter du?” frågar Charlie. Men rösten är skör och bullret är högt - han hör inte och reagerar inte. Charlie upprepar frågan, nu lite högre, men hon får fortfarande ingen reaktion. Jag ser min lilla tjej, ser hur hon sänker blicken, resignerar och återvänder till sitt. Jag vill avbryta allt, springa fram mellan bänkarna och ropa till killen: ”URSÄKTA! CHARLIE STÄLLDE EN FRÅGA TILL DIG!” Men jag inser att det är nu som det är, jag kommer inte kunna stå här vid väggen under hennes skolgång, det gäller att släppa taget.

Efter uppropet går vi alla ner till skolgården. Där har alla skolans barn samlats. Rektorn håller ett tal som fångas av vinden och försvinner. Alla barnen får heliumballonger och så räknar vi ner från tio och på noll fylls hela himlen av ballonger och bubblande barnskratt. I det lyckliga tumultet kommer fröken fram mot Charlie och kupar händerna under hennes haka och tittar med varmt leende in i hennes stora ögon och säger: ”Nu, Charlie! Nu börjar skolan för dig!”

Det är så fint att det inte är riktigt klokt.