Bakom irritationen finns absolut en känsla av svek

Stefan Löfven.
Foto: Urban Andersson
Stefan Löfven.
KOLUMNISTER

Jag lyssnar på Stefan Löfvens jultal och noterar att han inte kan öppna munnen utan att jag irriterar mig på honom. Han återger två minnen som han kommer ”att minnas för resten av livet” och berättar först om hur han snabbt reste till Trollhättan efter skolmorden och hur han mötte föräldrar, personal och jag tänker genast att det där är bara strategi, han vill bara betona att han faktiskt reste dit, att han var närvarande och jag tänker att det är så onödigt av honom att hålla på att positionera sig på det där sättet. Det andra minnet kommer från när han fick höra om Paris-attackerna och hur han förberedde sig för att ringa Hollande och framföra sin sorg. Varför måste han nämna det? Vad är det för koketterier? Jävla namedropping!

Jag störs av Löfven så intensivt att det blir intressant. Det är ju bara småsaker. Det är ju bara retorik! Men bakom irritationen för de här icke-sakerna finns något större. En absolut känsla av svek. För jag har också två minnen från året som jag aldrig glömmer.

Jag minns när han intervjuades tidigare i höstas och fick frågan om det finns någon gräns för hur många flyktingar Sverige kan ta emot och han svarade: ”Det finns ingen gräns.” Och jag kände så starkt: Bra, Stefan Löfven! Du säger något som är viktigt att berätta: vi tar hand om människor i nöd. Vi välkomnar villkorslöst alla människor som flyr undan krig och död. Jag var stolt svensk den dagen. Mitt andra minne, bara veckor senare: Stefan Löfven har gjort en helomvändning. Han har beordrat att gränskontrollerna ska skärpas, id-kontroller ska införas. Han vill kunna stänga Öresundsbron. Löfven vill nu minimera antalet flyktingar. Och det fungerar. I en intervju i DN säger han snart: ”Sverige är på väg ur den akuta flyktingkrisen.” Och det var nog där det hände, det var där mitt förtroende för Stefan Löfven dog. Att krisen försvinner i Sverige gör ju inte att den försvinner i Syrien och nere i Europa. Den finns kvar, Stefan! Och du förvärrar den för de människor som nu tvingas vända vid våra gränser.

Stefan Löfven borde skämmas. Men det är en ganska belåten Löfven som står där och jultalar. För Sverige är ju på väg ur krisen!

En del säger att det som nu händer är något vi alla kommer att skämmas över i framtiden.

I framtiden?

Jag skäms redan. Skäms för vår statsminister.